Hur man börjar om igen

Varför inte börja göra det som jag faktiskt tycker är roligt? Denna gång ska detta bli min dagbok, på gott och ont. Jag vill dokumentera mitt liv ännu mer. Prata om de ämnen jag brinner för och sådant som gör ont. Bilder ska läggas in för att komma ihåg allting som jag inte vill glömma. Här sitter jag och funderar på hur man ska starta en blogg igen. Denna blogg har tidigare varit den plats där jag fullständigt har fått spy ut de mörka tankarna som har pågått i mitt huvud. Jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Har försökt låta mörkret leda till kreativitet, få ut det som har pågått. MEN! Nu ska jag försöka skriva när jag mår bra, när jag har något roligt att berätta och när jag har något att säga. Så, låt oss börja. Jag tänker inte göra någon snabb catch up, utan vi kör på direkt. Just nu, 15/10 09.55, sitter i mina föräldrars kök och lyssnar på en podcast medan jag väntar på ett samtal från ortopedmottagningen på Elisabethsjukhuset. Varför kan man undra? Jo, den 10/10 hamnade jag än en gång på sjukhuset för att göra en operation i mitt knä. Mitt kära högerknä som har varit en stor del av mitt mörker i tidigare år. Denna gång var det menisken som hade gått av och lagt sig precis mellan skenbenet och lårbenet i knäleden vilket ledde till att jag ej kan sträcka ut benet. Operationen möjliggjorde att jag har en fungerande knäled men är fast på kryckor och med en ortos i 6 veckor. Detta är inte ultimat men vad gör man inte för att fungera? Ovanstående skrev jag alltså 2019 - nu är det 2021 och jag har inte kommit till skott än - att skriva en dagsbok för mig själv. Att komma till skott borde vara mitt signum, är ju ändå född på skottårsdagen. Nu publicerar jag detta och hoppas på att jag kan skriva av mig varje dag från och med idag och för alltid i mitt liv. Tänk så fett, att ha en dagbok med alla de dagar som jag har levt. Att kunna ge det till sina arvingar och visa hur jag inte alltid var glad.

Nyårslöfte för 2018: Lösa skiten som pågår i huvudet. Sluta förtära kemiska substanser. Säga vad jag känner.

Tack för inbjudan.

Varför har jag så svårt att förklara hur jag tänker och vad jag känner. Jag är skitstressad för att inte få bra betyg, jag är svinstressad för att det är det enda kvittot jag får på att jag är Okej, att jag duger. Att bli packad och få uppmärksamhet för att jag är ett fyllo är inte den jag vill vara längre, men hur fan ska jag kunna få vänner när mina så kallade vänner tycker om mig för att jag är rolig när jag är full. Jag vill förklara att VARJE dag har jag mycket att göra men det går ju inte att förklara för människor som redan har bestämt sig vad det är dem tycker. Jag kan inte diskutera med dem vad det bästa är för mig för dem vill bara höra, okej jag hänger med och super mig redlös. Vidare till att mina två bästa vänner som jag faktiskt vill hänga med här alltid har ett plåster med sig som måste höra varenda tanke som jag har. Det kanske är saker jag ej vill berätta för dem och nu kan jag inte berätta för någon för att ni är tagna från mig. Det är inte kul att stå bredvid när 2 par ska ha egentid med varandra, fattar ni inte att man ser ut som en idiot bredvid? Och när jag får såhär mycket att göra blir det totalstopp i min hjärna, jag kan inte göra någonting förutom att sitta här och skriva ett dumt blogginlägg om hur jag mår, hur jävla patetiskt är inte det att vara 25 år och gråta som ett litet barn? Bara svaga människor gråter. FATTA. Jag längtar så jävla mycket hem.

Varför kan jag inte få dig ur huvudet? Allt jag gör är att tänka på dig. Vad gör du nu, vad känner du, varför är vi på olika ställen och hur kan vi vara nära igen? Jag måste stoppa denna insanity. Vem är jag att tro att detta kommer fungera? Jag krossar ju ändå bara alla hjärtan som kommer nära. Varför skulle ditt vara annorlunda?

varför flödar allting orden ut från fingrarna när jag är som mest destruktiv? Varför kan inte skriva om lycka och eufori? Hur ska jag kunna få ut dessa sjuka lyckorus som sprider sig i hela kroppen som gör att jag bara vill skrika rakt ut? Hur förmedlar man sådana känslor utan att verka som ett complete psyko? Hur ska man ens kunna förklara för personer som gör en så jävla helvetes lycklig att jag älskar det du gör med mig men jag älskar inte dig? Hur ska jag kunna berätta för honom att jag gillar han kanske inte på ett sådant sätt att jag vill vara ihop med han, men han limmar ihop några trasiga bitar varje gång han ler? Hur ska man kunna balansera på linan mellan crazy stalker och så jävla tacksam? Säger man tack, tack för att vi hittade varandra i baren en kväll där ingen av oss egentligen skulle ut? Eller säger man, fan vad jag gillar dig, men inte på det sättet att jag vill ha dina barn?

hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där.

Tusen tankar men ändå ingen alls flyger genom huvudet, trycket över bröstet blir större och pingislungorna kämpar för att få ner luft. "Du mår bra, du mår bra" försöker jag intala mig själv. Men tårarna är nära, jag mår inte bra. Hur avslutar man något som inte går att avsluta?

hej, jag vill umgås med dig.

Fick precis tro på människan igen. Vissa kan tro att jag är bög, men vad vet jag, jag är bara människa. Vi ska inte bry oss om vad andra tycker för vi vet bäst själv. tack.

-"Vi har blivit rånade" Oj, hur, varför? -"Pistolhot och kniv mot halsen" Wow. Det är frustrerande att känna sig så hjälplös, jag kan inte hjälpa dem att få bort denna bild ur huvudet. De måste leva med det resten av sitt liv, leva med att bli misshandlad fysiskt, nertryckt på marken med en pistol mot huvudet och en människa som säger " jag vill inte skada dig". MEN vad fan tror du att du gör? Du gör dess människor försvarslösa, de kan inte hjälpa sig själv eller varandra, de blev skadade sekunden du rörde dem och de kommer fortsätta vara skadade fram tills den dag de antingen är dementa eller döda. Förstår du inte? Ett rån, en kränkning och tre människor som inte kommer vara sig själva längre. aj. Varför kan inte jag hjälpa dem att glömma? varför var det inte jag? De var inte värda detta, de är fina människor som inte gör något ont i världen. Varför är världen så jävla elak? Varför är världen ond? Jag förstår att jag inte kan sätta mig in i hur ni känner. Men jag känner, jag vill att ni förstår det. Jag visar det inte men jag känner, och jag vill förstå hur ni känner.

Saker du inte visste om mig. 1. Min största dröm i livet är att skriva någonting som får människor att känna samma sak som jag känner. Jag vill få folk att gråta över mina ord. 2. Jag har brutal ångest, ibland vaknar jag upp och är så jävla jävla ledsen och ensam. Det är så läskigt att inte veta varför jag är tom eller varför ångesten kommer. 3. Jag har ingen bra relation med min familj, jag tror att alt bottnar i att jag fortfarande är arg och besviken på dem för att de inte förstod att jag var manodepressiv och inte visste vad som var fel. 4. Mina favoritlåtar är melankoliska låtar som pratar om smärta och ångest. 5. Jag har en sjukt skev kroppsbild av mig själv. Jag känner mig tjock dagligen och önskar att jag blir lika stark som the mountain med ungefär 1 måltid om dagen. 6. Jag är otroligt bra på att komma ihåg nummer och onödig fakta som skedde för länge sen. 7. En gång har jag tröstat min mamma för att hon bråkade med min morfar, det gör fortfarande så ont i hjärtat när jag tänker på det. 8. Min mormor är den enda personen som har varit min jämlike, hon visste precis vad hon skulle säga. Mitt finaste minne av henne är när hon läste hattstugan för mig när jag skulle sova. 9. Jag minns inte senaste gången jag grät ordentligt, jag vill göra det igen, men bara svaga människor gråter enligt mina inre demoner. 10. När jag mådde som sämst grät jag dagligen och gjorde drastiska och impulsiva saker bara för att känna någonting annat än tomhet. Jag knullade och drack för att känna ett rus och närhet. 11. Jag gillar att ha dig nära mig, väldigt nära mig, det gör att jag inte går sönder. 12. Jag frågar mig själv varje dag varför du tycker om mig, jag är inte speciellt rolig, charmig eller intressant. Men ändå valde du mig. 13. Jag har svårt att få fram ord för hur jag känner eller tänker men har enklare att skriva ner dem.

det börjar med att han säger att det bästa som finns är att ligga i sängen, med mig. Det slutar med att han skippar ett tåg, för att vara med mig. Och detta händer på en tisdag, veckans sämsta dag. Kanske dags att värdera om vilken dag misären inkräktar.

men hallå. att han tänker på mig när han är på ica, och försöker välja ut rätt godis bara för att. vet inte ens vad jag ska säga. blessed

jag känner han knappt men ändå finns det något fint med att han sover där. I min säng. Och jag sitter här med en kaffe i handen och smygtittar på honom.

jag lyssnar fortfarande på Glasvegas och tänker på dig.

Förlåt för att du fick uppleva det där, förlåt för att du var tvungen att se mig sådär överjävla ledsen. Förlåt för att jag inte var mig själv, eller förlåt för att jag inte kan ge dig ord på mina känslor eller avsaknaden av känslor. Förlåt för att jag är likgiltig, för att jag tittar på dig med döda ögon. Förlåt för att du inte ska behöva se det. Förlåt för att jag är såhär ibland. Förlåt för att du är världens bästa och jag världens sämsta. Förlåt för att jag ibland inte berättar vad jag tänker. Förlåt för mina konstiga meningar jag försöker sätta ihop. Jag lovade dig och mig själv att alltid vara stark att alltid vara hård och besynnerlig. Det går inte alltid. Förlåt för att jag hade en dålig dag, jag vet att det inte är ett dåligt liv. Förlåt.

Ida, du kan få så mycket bättre än han. Men tänk om jag inte vill ha någonting annat?

men tänk så berättar jag för dig att varje tugga mat jag ska ta framför dig är något jag måste tvinga mig till. Eller att jag är så jävla, jävla rädd att misslyckas att jag blir manisk i det jag gör. Inget stopp. Eller så kanske jag berättar för dig att jag inte alls är en så glad människa som jag verkar, att jag egentligen är ledsen, ledsen att jag blev som jag blev. Att jag gjorde de misstag jag gjorde eller att allt detta som hände inte var menat att hända. Tänk så berättar jag om min relation till mi familj och allting som har hänt i det huset som jag precis visade dig. Tänk så berättar jag för dig att allting bara är ett spel för galleriet, för det är såhär jag förväntas att vara, såhär som jag alltid tvingat mig själv att vara. Tänk om du ser mig med ett helt annat ljus då? Kommer du fortfarande tycka om mig då?

Men fatta, fatta om jag blir tvungen att plocka upp bitarna igen. jag vill ge dig allt jag har men jag är jävligt rädd att du tar det och gömmer det där jag inte kommer hitta det igen. fatta om hjärtat kommer gå sönder, igen. Det sitter ju ändå där, utanpå kroppen, för vem som helst att ta. Kasta lite kärlek åt mitt håll och jag faller, direkt. Vem som helst kan ta det och göra till sitt eget, youre welcome. har gett ut för mycket, för mycket för att kunna kräva tillbaka det. För mycket för att kunna leta upp varenda del som behövs för att kunna hela mig.