well, i could take the train, but my car gets me faster to you

det är väl bara att bita ihop, jag kan ligga på golvet och skrika som om
det inte finns något annat att bry sig om, jag kan fortsätta stirra rakt in i
väggen och bita ihop, man väljer sina strider. snart kommer den där du måste
stå upp för allt du är värd och allt som betyder för dig.

trodde det var över, kan man skiljas från en separat person i en familj?

slut som artist.

livet suger när man inte kan prata

stirrar ut i ett tomt rum, sätter på radion på högsta volym. Vill inte ha en chans
att tänka, inte en chans att låta en enda känsla komma fram och förstöra någon
sorts yta som ser oklanderligt glad och någorlunda intelligent ut. Nu kan man inte bara
släppa allt igen och ligga kvar i misären som alltid kommer vara ens enda trogna vän
i alla år. Dags att hitta nya sätt att överleva på, för att på något vis komma över den där
spärren.

för nästan första gången i livet känner jag ändå att jag har hittat min plats,
min plats där jag trivs och är med människor som trivs med att ha mig vid
sin sida. fan vad fint det känns. att passa in.

det värmer i hela magen när man har jobbkamrater som säger "du är så jävla
duktig att man blir motiverad själv".
då känns det som om man gör någon nytta iallafall, åh ni är så fina mina små kompisar <3

fan vad jobbigt livet är när man inte har något att sträva efter,
alla börjar universitetet och ska läsa program, kurser och skaffa kårleg
och ha roligt och flytta och allting. själv sitter man kvar i samma hus, i samma
stad i samma soffa. går till samma jobb, gör samma sak, blir full på samma sätt och
går i samma kläder. tack och hej

åt precis min kroppsvikt i mat, äckligt ju.