.

"det är dags nu" och där kom magonten som ett knytnävsslag, jag tog ett djupt andetag och tittade lite extra på honom, nu är det min tur att bli lämnad, bli kvar och undra vad som ska hända nu. Hur ska jag kunna fortsätta låtsas att livet trots allt är ganska bra och framtiden är ljus. Hur ska jag kunna se på en annan kille och låta någon annan röra mig där han redan varit. hur ska jag kunna le mot människor som inte förstår, eller vet någonting. Hur ska jag kunna fortsätta existera? magonten spred sig, vidare till hjärtat, där satt det som djupast. Kommer knappt ihåg att vi sa hejdå, det enda jag kunde tänka var att det måste vara såhär det känns när hjärtat brister. jag dör nu fladdrade förbi i hjärnan. Varför ska allting vara värdelöst och varför ska denna likgiltiga känsla komma och knacka på igen. Det enda jag ville var att han skulle stanna kvar. Kunde han inte ha sårat mig, sagt att jag inte var värd ett öre, allting skulle vara 100 procent lättare då. Han skulle gå, och jag skulle gråta men veta att han inte är värd dom. Istället så säger han att allt har förändrats nu, allt vi sa att vi var då är mer nu, han vill inte åka, han vill vara kvar, med mig. Jag antar att såna som vi inte är värda lycka, eller vad fan är lycka egentligen. Något tillgjort som kommer när man ser glass och som försvinner lika jävla snabbt igen när man har ätit upp. Han och jag är värda varandra, vi är samma skrot och korn, vi kommer alltid vara. Alltid vara vi.