jag vet ingenting om dig, du vet ingenting om mig. Vem är du? vem är denna person som jag har satt mig så jävla fast vid, som är så jävla långt borta och som jag är så jävla rädd att förlora. Vem är du? jag vet att du gillar sånt som jag gillar, du gillar att glömma, kanske mer än mig till och med. Din bästa lycka är i berusat tillstånd, precis som jag, men helst utan mig. Gärna på äventyr, precis som jag, men aldrig bredvid. Vem är du? Hur blev du lika fucked up som mig och hur ska vi på något vis dela vår lycka och kanske vår sorg. Hur ska jag kunna berätta allt för dig när jag inte vet hur du kommer ta detta. Är så rädd att vi kommer vända och springa åt olika håll såfort något dåligt händer, så fort du får veta en del av mig eller jag får veta något om dig. Snälla stanna här, lämna mig inte.

jag kommer aldrig glömma dig. du är ju den jag sks skaffa 40 katter med och leva resten av livet tillsammans med.

Allt är för bra nu, allting som jag trodde skulle störta ner har inte gjort det än. Allt som skulle förstöras är fortfarande intakt och allt som kunde gått så fel har ändå gått så bra. Alla tankar som jag trodde skulle förstöra mig är fortfarande kvar men dem går att leva med. Allting har ett slut, men än har jag inte kommit dit. Allt är alldeles för bra än, när ska vinden vända och ta mig tillbaka dit mitt öde leder mig, dit det alltid har lett mig. Ner till mörkret där mitt nirvana väntar. Hela huset kommer krascha ner, ner på betongen där vi alla alltid varit. Där vi alltid har hamnat varje gång. Där vi aldrig kommer ifrån. Tron på lycka kommer sakta förstöra oss mer.

ensamma i en by som drar till sig rastlösa själar, de drar ut i natten för att känna något, något som går att ta på. De springer för livet bredvid varandra men vågar inte säga ett ljud, endast den ansträngda andningen från tusentals skal som aldrig tänker titta bakåt. De blickar framåt men dras tillbaka, varje steg framåt generar i två steg bakåt. Två steg bakåt som de försöker med all sin kraft och all sin vilja att stoppa. Stoppa strävan bakåt för att skjuta ifrån och flyga, flyga upp i den nattsvarta himlen där stjärnorna, livet efter döden, finns. Framåt, framåt, det är dit dem rastlösa själarna vill och söker sig till. Men en rastlös själv får aldrig nog, ingenting är bra, ingen är bra.

För en gångs skull valde jag att falla, falla fritt för din skull men mest för min. Detta var inte jag som skulle bli kär i dig, eller känna samhörighet med dig. Jag ville testa, testa hur det kändes att falla, att du var där betydde ingenting. Det kunde varit vem som helst, bara någon som jag kunde få falla framför och för. Jag skrapade upp den lilla delen på mina knän som inte hade några ärr och fick nya, intensivare ögonblick som jag kunde föralltid minnas och leta fram i minnesarkivet. Men det var läskigt, det är fortfarande läskigt när jag tänker på det. Tänk att jag berätta en liten del av mig själv som ingen annan har fått veta och du accepterade den, utan att ens tänka en extra gång. Just i det skedet önskar jag att jag berättade allt, att jag gjorde ett fritt fall med tilt och kanske till och med gick insane. Men det var för läskigt, för läskigt att ramla framåt utan att ta emot mig. Även fast det var exakt vad jag ville göra med dig, för dig. Du var ingen speciell då, men nu är du hela min värld. Allt jag någonsin trott om mig själv är förändrat, jag är inte längre rädd för mörkret eller vad det har att ge mig.

ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid utan att ens rucka på det en millimeter. Hur svårt det kan vara när någon varsamt men bestämt tar tag i dina händer och tvingar dig att släppa taget. Hur pinsamt det känns sekunden när du faktiskt släpper och inser hur jävla besatt och patetisk du faktiskt har sett ut när du har suttit där, instängd, gömd och klamrat fast vid något som om det var din sista livliva. Hur denna pinsamhet först går över till längtan, hur du längtar tillbaka till ditt lilla hörn och det du har valt att så länge tro på. och sen när smärtan smyger sig på som en grå dimma över en äng. Hur smärtan tar sig in, längst ner i maggropen och sen trycker till. Smärtan och misären vill inte vara ensam, den försöker dra dig tillbaka med all kraft som den har. Delad smärta är hälften smärta skriker hjärnans alla spöken medan soldaterna gör allt för att stoppa detta myteri. När sen soldaterna får bukt på denna anarki och smärtan sakta går över börjar du att istället för att gömma dig blicka framåt, då kommer den där andra känslan som är den finaste känslan som finns, känslan som kallas tacksamhet. Du är så tacksam för att det fanns någon, någon som ville hjälpa just dig att faktiskt bli fri från den där misärartade tumören som du så länge har haft ögonen för och inte vågat titta runtom. PLötsligt ser du den där himlen som faktiskt inte var så mörk som du innan trodde och spriten som du förtärde var inte din enda räddning i panikångesten. Istället finns det någon som alltid kommer plocka upp dig från gatstenen, någon som går i dur istället för moll och alla jävla sånger om destruktivitet och olycka handlar inte om dig längre. Ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid? jag vill känna den.