än en gång krossade han mitt hjärta, än en gång lämnade han mig gråtandes vid säkerhetskontrollen, än en gång fick jag plocka upp mig själv från golvet och sakta sätta ihop bitarna av mitt hjärta som låg utstrött som ett pussel. Att en människa kan ha en sådan makt, över mig, som alltid skulle vara hård och besynnerlig och utan känslor. Han har brytit ner den muren som jag byggde så hög och tjock som jag bara kunde.

Är du irriterad på mig? Det känns som du är det. Har jag gjort något? Jag har saknat dig den senaste veckan, du har inte varit dig själv. Ord som borde ha gjort så jävla jävla ont. Ord som skulle gjort så jävla jävla ont för 3 år sen kändes som ett lyckorus. Han bryr sig, han bryr sig faktiskt om vad jag tycker, vad jag känner. Som vanligt blev jag nervös, som vanligt började jag fumla med händerna, började darra på rösten. Fick sådär ont i magen, klumpen satte sig där igen, rätt i maggropen, där den alltid har suttit. Om jag nu har lärt mig att ta hand om situationer där jag knappt kan känna, hur fan kan jag inte klara av en sån, enkel, simpel fråga? Hur kan man befinna sig i ett ecstasytillstånd där allting känns så jävla självklart och öppet samtidigt som allt känns ruttet, falskt och mörkt. Hur? Han tittade på mig med sina bruna ögon, sina jävla fina ögonfransar som jag bara vill röra, känna mot min kind. Hur ska jag kunna förklara allt som har hänt, allt som faktiskt har gjort mig till just den jag är idag. Hur jag alltid stöter bort sånt och såna som betyder något? Hur ska jag kunna förklara att allt faktiskt handlar om mig och min rädsla att bli lämnad. Han skulle förstöra allt, allt som är jag. Allt som betyder. Allt. Men längst där inne, längst inne i hjärtat tändes ett hopp, ett hopp att för en gångs skull berätta allting. Att lägga ut alla kort på bordet, allt som är väsentligt och oväsentligt att prata om. Vill du veta varför jag gör såhär mot dig? Vill du verkligen veta? Vågar jag berätta?