Förlåt för att du fick uppleva det där, förlåt för att du var tvungen att se mig sådär överjävla ledsen. Förlåt för att jag inte var mig själv, eller förlåt för att jag inte kan ge dig ord på mina känslor eller avsaknaden av känslor. Förlåt för att jag är likgiltig, för att jag tittar på dig med döda ögon. Förlåt för att du inte ska behöva se det. Förlåt för att jag är såhär ibland. Förlåt för att du är världens bästa och jag världens sämsta. Förlåt för att jag ibland inte berättar vad jag tänker. Förlåt för mina konstiga meningar jag försöker sätta ihop. Jag lovade dig och mig själv att alltid vara stark att alltid vara hård och besynnerlig. Det går inte alltid. Förlåt för att jag hade en dålig dag, jag vet att det inte är ett dåligt liv. Förlåt.

Ida, du kan få så mycket bättre än han. Men tänk om jag inte vill ha någonting annat?

men tänk så berättar jag för dig att varje tugga mat jag ska ta framför dig är något jag måste tvinga mig till. Eller att jag är så jävla, jävla rädd att misslyckas att jag blir manisk i det jag gör. Inget stopp. Eller så kanske jag berättar för dig att jag inte alls är en så glad människa som jag verkar, att jag egentligen är ledsen, ledsen att jag blev som jag blev. Att jag gjorde de misstag jag gjorde eller att allt detta som hände inte var menat att hända. Tänk så berättar jag om min relation till mi familj och allting som har hänt i det huset som jag precis visade dig. Tänk så berättar jag för dig att allting bara är ett spel för galleriet, för det är såhär jag förväntas att vara, såhär som jag alltid tvingat mig själv att vara. Tänk om du ser mig med ett helt annat ljus då? Kommer du fortfarande tycka om mig då?