.

men tänk så berättar jag för dig att varje tugga mat jag ska ta framför dig är något jag måste tvinga mig till. Eller att jag är så jävla, jävla rädd att misslyckas att jag blir manisk i det jag gör. Inget stopp. Eller så kanske jag berättar för dig att jag inte alls är en så glad människa som jag verkar, att jag egentligen är ledsen, ledsen att jag blev som jag blev. Att jag gjorde de misstag jag gjorde eller att allt detta som hände inte var menat att hända. Tänk så berättar jag om min relation till mi familj och allting som har hänt i det huset som jag precis visade dig. Tänk så berättar jag för dig att allting bara är ett spel för galleriet, för det är såhär jag förväntas att vara, såhär som jag alltid tvingat mig själv att vara. Tänk om du ser mig med ett helt annat ljus då? Kommer du fortfarande tycka om mig då?