Tack för inbjudan.

Varför har jag så svårt att förklara hur jag tänker och vad jag känner. Jag är skitstressad för att inte få bra betyg, jag är svinstressad för att det är det enda kvittot jag får på att jag är Okej, att jag duger. Att bli packad och få uppmärksamhet för att jag är ett fyllo är inte den jag vill vara längre, men hur fan ska jag kunna få vänner när mina så kallade vänner tycker om mig för att jag är rolig när jag är full. Jag vill förklara att VARJE dag har jag mycket att göra men det går ju inte att förklara för människor som redan har bestämt sig vad det är dem tycker. Jag kan inte diskutera med dem vad det bästa är för mig för dem vill bara höra, okej jag hänger med och super mig redlös. Vidare till att mina två bästa vänner som jag faktiskt vill hänga med här alltid har ett plåster med sig som måste höra varenda tanke som jag har. Det kanske är saker jag ej vill berätta för dem och nu kan jag inte berätta för någon för att ni är tagna från mig. Det är inte kul att stå bredvid när 2 par ska ha egentid med varandra, fattar ni inte att man ser ut som en idiot bredvid? Och när jag får såhär mycket att göra blir det totalstopp i min hjärna, jag kan inte göra någonting förutom att sitta här och skriva ett dumt blogginlägg om hur jag mår, hur jävla patetiskt är inte det att vara 25 år och gråta som ett litet barn? Bara svaga människor gråter. FATTA. Jag längtar så jävla mycket hem.

Varför kan jag inte få dig ur huvudet? Allt jag gör är att tänka på dig. Vad gör du nu, vad känner du, varför är vi på olika ställen och hur kan vi vara nära igen? Jag måste stoppa denna insanity. Vem är jag att tro att detta kommer fungera? Jag krossar ju ändå bara alla hjärtan som kommer nära. Varför skulle ditt vara annorlunda?

varför flödar allting orden ut från fingrarna när jag är som mest destruktiv? Varför kan inte skriva om lycka och eufori? Hur ska jag kunna få ut dessa sjuka lyckorus som sprider sig i hela kroppen som gör att jag bara vill skrika rakt ut? Hur förmedlar man sådana känslor utan att verka som ett complete psyko? Hur ska man ens kunna förklara för personer som gör en så jävla helvetes lycklig att jag älskar det du gör med mig men jag älskar inte dig? Hur ska jag kunna berätta för honom att jag gillar han kanske inte på ett sådant sätt att jag vill vara ihop med han, men han limmar ihop några trasiga bitar varje gång han ler? Hur ska man kunna balansera på linan mellan crazy stalker och så jävla tacksam? Säger man tack, tack för att vi hittade varandra i baren en kväll där ingen av oss egentligen skulle ut? Eller säger man, fan vad jag gillar dig, men inte på det sättet att jag vill ha dina barn?