.

börjar närma mig något sorts mörker än en gång, något som sveper in en
sakta och håller om en stadigt som om det är det enda som betyder något.
antar att vintern spelar sin roll, eller mer mörkret i sig, som inte håller
ett enda grässtrå ljust eller inte låter en gnista tändas. Istället läggs
manodepressiva låtar till på en redan mörk lista för att ta ner en längre ner
mot det totala vakuum som bara väntar på att svepa in, infiltreras i varenda liten
vrå i kroppen. När mörkret tagit en så har man ingen väg tillbaka