.

ibland blir jag rädd för mig själv och känslor som väller upp och
vägrar stanna där dom ska vara. att gå som en tickande bomb och bara
vänta på att känslorna ska komma. Hellre stannar jag kvar som en likgiltig,
egal, timid människa som ingen tycker om, eller nej, en person som folk vill
tycka om men det är så svårt, så jävla svårt att förstå henne. Det skapar väggar,
precis det jag vill ha, väggar, snälla ge mig någonting som får andra att lämna.
hellre lämnar jag allting än att folk ska förstå varför det är såhär, jag förstår inte själv.