you can't expect me to show you all my heart and mind in one moment. things like that takes forever, especially for a broken little girl like me. I haven't even showed myself everything, I'm scared, terrified to even do that. How will I respond, how will you respond? It's such a mess everything, I'm such a mess. I just keep pressing everything down, down to the bottom of my stomach just to not have to deal with it. Everything scares me, everything except you. You don't scare me, I'm just a little bit chary with you. What if you leave me, leave the mess you're about to make and then what do I have? What kind of room are you leaving me in then? Should I show you everything and just let you go if you can't handle the truth, or should I rather keep supressing it. Do I even trust what you say to me, do I even trust you. Do I even trust me?

jag kommer ihåg allt, allting som du sa och inte sa, allting som du gjorde och inte gjorde. jag glömmer aldrig, jag kommer bevara och skydda dessa minnen för evigt. jag ska hålla dom nära hjärtat bredvid dig och alla som försökte komma närmre. du frågade vem det var som förstörde mig, jag svarade inte utan stirrade in i dina rödsprängda ögon och sen lämnade jag dig. men jag glömmer inget, aldrig har jag varit på levande och aldrig har jag kännt mig så nära döden. det är här, mellan himmel och jord, vi består.

du finns inte riktigt där längre, lyckan som förut uppstod så fort ditt namn flimmrade till på mobilen finns inte längre. Tankarna som förut kretsade runt dig och bara dig försvinner lite för varje dag. Ändå så finns dom där känslorna kvar, dom där spökena i huvudet som alltid berättar om hur det kunde ha blivit eller hur det borde ha varit, där och då. Vet inte längre vad som är bäst, magontet som kommer med tankarna om saknad eller likgiltigheten som drar över som en tyst dimma från norr. Ska det alltid vara såhär, alltid svart eller vitt? Är det meningen att såna som oss aldrig ska hitta lycka, eller något att hänga kvar vid en minut längre?