.

du finns inte riktigt där längre, lyckan som förut uppstod så fort ditt namn flimmrade till på mobilen finns inte längre. Tankarna som förut kretsade runt dig och bara dig försvinner lite för varje dag. Ändå så finns dom där känslorna kvar, dom där spökena i huvudet som alltid berättar om hur det kunde ha blivit eller hur det borde ha varit, där och då. Vet inte längre vad som är bäst, magontet som kommer med tankarna om saknad eller likgiltigheten som drar över som en tyst dimma från norr. Ska det alltid vara såhär, alltid svart eller vitt? Är det meningen att såna som oss aldrig ska hitta lycka, eller något att hänga kvar vid en minut längre?