har alltid trott att känslor inte var något för mig. Hård och besynnerlig har varit mina ledord när dom där fjärilarna närmade sig magen och försökte sakta knacka på vid navelkanten. Hård och besynnerlig, utan några som helst tårar rinnande längs kinderna. Hård och besynnerlig har jag viskat så många gånger för mig själv när någon försökt såra mig eller lagt en skyddande arm om mina axlar. Hårdare än asfalt och besynnerligare än en lokatt i skogen. Ingen har någonsin kommit åt mig, inte ens fått säga hej till mitt hjärta. Hård och besynnerlig anammar jag även nu, men på ett lättsammare vis för andra, men dem vet aldrig min mening med det, att orden har etsat sig fast längst in i hjärnan och står som en jävla tatuering i pannan. Ingen ska någonsin komma åt mig. Hur ska jag någonsin låta någon komma in och se hur totalt demolerad det hjärta som dom vill hälsa på är. Hur ska en annan förstå varför "vad snygg du är" egentligen betyder "är jag smal nog? är mitt smink perfekt lagt? och är mitt hår fräscht och sådär jag-kom-precis-från-sängen-snyggt ut?" Det är ju så mycket enklare att vara känslokall, visst jag kommer aldrig få flyga bland molnen men kommer aldrig behöva krama ett spöke som förut fanns bredvid mig i sängen.

mitt ibland de människor som bryr sig, som aldrig skulle döma och som alltid pratar bakom ryggen på en. jo visst, precis där står hon, med ett fejkat smil som lurar hela världen. Som vanligt är hon lämnad, heartbroken och det gör så jävla ont. Att alltid behöva le och aldrig kunna gråta en liten skvätt. ett fritt fall för lyckan är allt som behövs, allt som behövs för att ramla ner igen. Lycka, monogami, tvåsamhet går allt hand i hand. Jag vill inte vara med om det. för det är bara fejk och tomma ord, som ett pussel med en bit som alltid fattas. Det är något som alltid blir fel, någon hjärnfel som aldrig kommer fixas, inte ens den bästa kirurgen kommer kunna lösa denna skit som hon har satt sig i. Varför ska allting man säger betyda en helt annan sak. "Du äe min bästa vän" betyder ju egentligen, "rädda mig från detta svarta hål som jag faller ner i varje år vid den här tidpunkten". Snälla rädda mig från allt som jag gör.

det känns som om hela himlen ska ramla ner

kan du inte bara vara här, bredvid mig, så jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Det är så svårt, så jävla svårt att veta vad jag ska göra nu. Hur ska jag fortsätta leva här, utan dig, utan allt som en gång var jag. Allt som du gjorde för mig är jag evigt tacksam för, du kommer aldrig glömmas, du kommer alltid vara här, abstrakt. Du behöver vara här, konkret. Kan du snälla berätta för mig hur jag ska göra, det gör ont nu.

Accept what you think you deserve. Never.