.

har alltid trott att känslor inte var något för mig. Hård och besynnerlig har varit mina ledord när dom där fjärilarna närmade sig magen och försökte sakta knacka på vid navelkanten. Hård och besynnerlig, utan några som helst tårar rinnande längs kinderna. Hård och besynnerlig har jag viskat så många gånger för mig själv när någon försökt såra mig eller lagt en skyddande arm om mina axlar. Hårdare än asfalt och besynnerligare än en lokatt i skogen. Ingen har någonsin kommit åt mig, inte ens fått säga hej till mitt hjärta. Hård och besynnerlig anammar jag även nu, men på ett lättsammare vis för andra, men dem vet aldrig min mening med det, att orden har etsat sig fast längst in i hjärnan och står som en jävla tatuering i pannan. Ingen ska någonsin komma åt mig. Hur ska jag någonsin låta någon komma in och se hur totalt demolerad det hjärta som dom vill hälsa på är. Hur ska en annan förstå varför "vad snygg du är" egentligen betyder "är jag smal nog? är mitt smink perfekt lagt? och är mitt hår fräscht och sådär jag-kom-precis-från-sängen-snyggt ut?" Det är ju så mycket enklare att vara känslokall, visst jag kommer aldrig få flyga bland molnen men kommer aldrig behöva krama ett spöke som förut fanns bredvid mig i sängen.