Men fatta, fatta om jag blir tvungen att plocka upp bitarna igen. jag vill ge dig allt jag har men jag är jävligt rädd att du tar det och gömmer det där jag inte kommer hitta det igen. fatta om hjärtat kommer gå sönder, igen. Det sitter ju ändå där, utanpå kroppen, för vem som helst att ta. Kasta lite kärlek åt mitt håll och jag faller, direkt. Vem som helst kan ta det och göra till sitt eget, youre welcome. har gett ut för mycket, för mycket för att kunna kräva tillbaka det. För mycket för att kunna leta upp varenda del som behövs för att kunna hela mig.

Oj, missat 3 tåg som jag egentligen skulle ta. Oj, missade livet där i mellan. Hur gick det här till? När blev jag så mesmerised av stunden, av ögonblicken. Hur kunde en öl i en timme bli att springa till tåget sista sekunden. Med bultande hjärta och skakiga händer. Ville bara ta en till bit av kakan, en till hand, en till uns av kärlek. Någonting. Gick av tåget på rangliga ben, huvudet önskade att det var alkoholen som var förtärd men hjärtat visste att det var dags att lägga till några slag. Ville springa, snabbare än man någonsin sprungit och skrika, skrika ut lyckan som forserade runt och pulserade bestämt genom kroppen.

än en gång krossade han mitt hjärta, än en gång lämnade han mig gråtandes vid säkerhetskontrollen, än en gång fick jag plocka upp mig själv från golvet och sakta sätta ihop bitarna av mitt hjärta som låg utstrött som ett pussel. Att en människa kan ha en sådan makt, över mig, som alltid skulle vara hård och besynnerlig och utan känslor. Han har brytit ner den muren som jag byggde så hög och tjock som jag bara kunde.

Är du irriterad på mig? Det känns som du är det. Har jag gjort något? Jag har saknat dig den senaste veckan, du har inte varit dig själv. Ord som borde ha gjort så jävla jävla ont. Ord som skulle gjort så jävla jävla ont för 3 år sen kändes som ett lyckorus. Han bryr sig, han bryr sig faktiskt om vad jag tycker, vad jag känner. Som vanligt blev jag nervös, som vanligt började jag fumla med händerna, började darra på rösten. Fick sådär ont i magen, klumpen satte sig där igen, rätt i maggropen, där den alltid har suttit. Om jag nu har lärt mig att ta hand om situationer där jag knappt kan känna, hur fan kan jag inte klara av en sån, enkel, simpel fråga? Hur kan man befinna sig i ett ecstasytillstånd där allting känns så jävla självklart och öppet samtidigt som allt känns ruttet, falskt och mörkt. Hur? Han tittade på mig med sina bruna ögon, sina jävla fina ögonfransar som jag bara vill röra, känna mot min kind. Hur ska jag kunna förklara allt som har hänt, allt som faktiskt har gjort mig till just den jag är idag. Hur jag alltid stöter bort sånt och såna som betyder något? Hur ska jag kunna förklara att allt faktiskt handlar om mig och min rädsla att bli lämnad. Han skulle förstöra allt, allt som är jag. Allt som betyder. Allt. Men längst där inne, längst inne i hjärtat tändes ett hopp, ett hopp att för en gångs skull berätta allting. Att lägga ut alla kort på bordet, allt som är väsentligt och oväsentligt att prata om. Vill du veta varför jag gör såhär mot dig? Vill du verkligen veta? Vågar jag berätta?

Som så många gånger förut sviktar modet och beroendet kommer tillbaka. Jag har en sjukdom, ett sjukligt beroende, som jag aldrig verkar komma ifrån. Jag lovade mig själv för fyra år sen att aldrig hamna där igen. När nu den där välbekanta känslan kommer tillbaka, den där känslan som har jagat mig hela livet och vägrar ge upp, vad ska jag göra då? Ska jag fortsätta låtsas, hoppa in i rollen som är sönderkörd för allt för länge sedan, eller ska jag för en gång skull faktiskt bryta ihop och ge upp. det har aldrig varit min grej, jag vägrar ge upp, vägrar låta alla som inte trott på mig faktiskt ha rätt. Jag har lovat mig själv att aldrig ge upp, det är du som har lärt mig det, och jag älskar och hatar dig för det. Hur ska jag kunna säga att nej jag klarar inte det här, när jag vet att du är den första att berätta om hur besviken du är, om hur jag borde ha klarat det och om hur du skulle gjort. Hur du skulle lyckas, för det har du ju alltid gjort, du har alltid lyckats med det du har antagit dig. Hur ska jag kunna stå upp mot det? jag misslyckas ju gång på gång och hittar inget kall i livet. jag tänker inte gå hela mitt liv och tänka, what if? tänk så hade jag gjort det där istället ?

"det är dags nu" och där kom magonten som ett knytnävsslag, jag tog ett djupt andetag och tittade lite extra på honom, nu är det min tur att bli lämnad, bli kvar och undra vad som ska hända nu. Hur ska jag kunna fortsätta låtsas att livet trots allt är ganska bra och framtiden är ljus. Hur ska jag kunna se på en annan kille och låta någon annan röra mig där han redan varit. hur ska jag kunna le mot människor som inte förstår, eller vet någonting. Hur ska jag kunna fortsätta existera? magonten spred sig, vidare till hjärtat, där satt det som djupast. Kommer knappt ihåg att vi sa hejdå, det enda jag kunde tänka var att det måste vara såhär det känns när hjärtat brister. jag dör nu fladdrade förbi i hjärnan. Varför ska allting vara värdelöst och varför ska denna likgiltiga känsla komma och knacka på igen. Det enda jag ville var att han skulle stanna kvar. Kunde han inte ha sårat mig, sagt att jag inte var värd ett öre, allting skulle vara 100 procent lättare då. Han skulle gå, och jag skulle gråta men veta att han inte är värd dom. Istället så säger han att allt har förändrats nu, allt vi sa att vi var då är mer nu, han vill inte åka, han vill vara kvar, med mig. Jag antar att såna som vi inte är värda lycka, eller vad fan är lycka egentligen. Något tillgjort som kommer när man ser glass och som försvinner lika jävla snabbt igen när man har ätit upp. Han och jag är värda varandra, vi är samma skrot och korn, vi kommer alltid vara. Alltid vara vi.