.

det är som att kasta sig handlöst nerför ett stup och inte ens blunda,
inte ens låtsas som smällen inte kommer snart, man ler.
Det är som att stå framför en pistol och själv trycka av, man ler.
Det är som att stirra in i dina ögon och känna hjärtat brista på en och
samma gång, även fast tårarna rinner nerför kinderna och man ramlar ihop
på golvet för att benen inte kan bära en längre så ler man, man ler för att
man gör något som man aldrig trodde att man själv skulle våga, man utsätter
sig för sådant som får hjärtat att brista men som bara hjälper en att läka igen.
man ler mot misären och välkomnar den med öppna armar.