.

står på en balkong och ser ut över en rusningstrafik i en alltid stressad stad,
andas in avgasen och visualiserar sig till en kyligare, mörkare plats. Ser snöslasket
bli gråare och gråare, smutsigare och smutsigare för varje bil som åker förbi med
avgas, gift, sprutande ut. Funderar på hur länge en snöflinga lever, hur länge en motor
kan fungera utan påtagliga skador och hur man ska kunna leva livet på bästa sättet.
Tänder en cigarett och bestämmer sig än en gång att det här ska bli den sista, den
sista i sitt liv. Även fast man vet att det inte kommer fungera, grupptryck, ilska, stress,
alltihop sammanvävs och leder till ännu ett paket, ännu en  dag att lova sig själv att sluta.
Tänker stilla för sig själv att livet är så skört, man kan ta kökskniven och skära upp armarna,
slänga sig utför balkongen, släppa allt, ge alla andra en chans att leva vidare, utan
en plåga, utan någon att ständigt haka upp sig på.
Släcker cigaretten, vänder om och går in igen utan en min som visar vad man precis tänkte göra.
Festen fortsätter utan vetskap vad som kunde ha hänt.