.

det är väl lite sådär, man har blivit uppväxt med jasvar hela tiden,
någonstans måste man väl säga nej, någon gång måste man leva sitt eget liv.
"jag tänker inte kopiera mina vänner", det har satt sig på skallen, hur kan
en till synes bekant människa helt plötsligt få någon sorts plats bredvid alla andra
för en sån mening, hur han säger det med ett leende och skrattar till. Får mig att
förstå att det här inte är något gravallvarligt, varför inte ta allting med ett leende, varför
gräva ner djupare i det jävla hålet man en gång satte sig i, istället kan man börja
klättra uppåt eller sitta kvar och vänta på hjälp. vad är bäst, vad är sämst.
kopiera bara inte någon annan, lova det.