ibland förstår jag inte hur andra människor tänker, hur deras tankar går, är
de sårade, är de lyckliga är de lika fucked up som jag är egentligen. eller är
dom bara likgiltiga över hur deras liv har urartat sig. Ska jag döma innan jag har
förstått vad en tanke, en handling eller en mening betyder från deras sida eller jag ska
lyssna, öppna sinnena och förstå andra. egoistisk som jag är så stannar jag kvar i min
bubbla av misär och små, små portioner av lycka. ibland blir man som dom andra och
ibland stannar man kvar utan att gå. 

men jag glömmer aldrig bort vad jag gjort

det är gånger som denna som är svårast att inte låtsas bry sig om dig. fan vad jag saknar dig.

livet som barn är inte helt fel, fan vad man saknar det.
nu är det dags för tågkort, arbete 24/7 typ och hatar allt.
fan det suger. fuck my life..

Michaela Forni är en klok kvinna

Jag vågar inte vara kär och jag vågar inte låta någon vara kär i mig. Man kan ha murar 165 cm höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst. Du kan träffa en person, flörta, skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att dricka kaffe och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt. Din vilja att göra morgonkaffe varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv. En person kan fråga "Vem är du?" och du svarar "Jag heter Michaela Forni. Jag är 21 år gammal. Jag älskar mat och läser mycket böcker. Min sämsta sida är mitt temperament och jag är så hemskt mörkrädd.".

Och allt sånt är visserligen sant. Men det är mycket långt från verkligheten. Det finns mycket mer än så. Jag heter Michaela Forni. Jag är 21 år ung. Jag älskar mat men är rädd varje gång jag äter för min mage är så förstörd. Jag läser mycket böcker, men tittar ännu mer på skräptv. Min sämsta sida är mitt temperament men inte för det härliga italienska temperamentet. Det är för att jag ibland kan bli så arg, så arg på de jag älskar att jag vill döda dem... och sedan skäms så mycket över mina egna känslor i efterhand att jag gråter bort en halv natt. Jag är hemskt mörkrädd, men den rädslan är nästintill obefintlig i jämförelse med rädslan jag känner över att låta någon ligga och klappa på mig i en säng.

Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen har börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär vid den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Så fort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappant och härligt, det blir fruktansvärt läskigt. Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med kaffe på morgonen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära. Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra?

Så nära, så alldeles perfekt nära, är det nästan omöjligt att komma. Så mycket lättare att nudda picknickdejter och vinflaskor genom sommarnatten.

att jobba 10 timmar är inte kul när man väl slutar, då kommer tröttheten
krypande och man vill lägga sig i fosterställning och gråta lite. Istället
måste man ta sig hem och sen vara trevlig och glad mot de man inte
vill vara trevlig och glad mot. Nu ska jag istället sätta på en bra film
och somna gott, imorgon jobb än en dag, kuuult,.

a distant smile, a laugh in the rain and a tear falling from the face

Man vet att känseln börjar gå bort i kroppen när man kan dra av en
nagel utan att ens känns smärta. En lilltånagel mindre men på något
vis lite lättare och känslan att kanske få någonting som känns börjar
sakta komma tillbaka.

Det känns förjävligt på många vis, på något sätt känner man sig utfryst.
men det blir man ju inte längre, nu är vi vuxna nu ska man agera moget och
låtsas som om det inte rör en ryggen. Ändå så finns den lilla flickan i mig kvar
som bara vill bli omtyckt och älskad på något vis, även om det är ett sjukt
sadistiskt eller annorlunda vis. Vad gör vissa för att bli älskade av alla när
jag kämpar, varje jävla dag med att få något att tycka om det jag står för och det
jag visar upp.
det suger på många vis att se sina vänner ha kul, le, leva livet när man också vill vara
där och kanske få vara med. fan vad det suger.

det värsta är att man ska vara kvar här och låtsas som om ingenting har hänt.

idag har två fina vänner utspring och mottagning, det enda jag kommer kunna
gå på är ett, ett enda, utspring, sedan ska jag till Arlanda och jobba röven av mig
än en gång. För lite folk är ju vardag nu för tiden, springer runt, försöker fixa allting,
bli klar och sedan vara glad och trevlig mot gäster och vissa, mindre intelektuella arbets-
kollegor, mmm, jättekul.
Nu ska jag istället ta min dagliga cykeltur ut till Ar för att bli hämtad av fin fina vänner
för att sedan kolla på världens bästa när hon springer ut.
Skänker en, eller nej flera, tankar till dig Gullan, även fast vi inte är där, så är vi det <3

Anonyma människa, går ut med 19,3 utan meritpoäng....

vill skriva här, vill komma på något bra att säga, men vet inte vad jag
ska göra, börjar jag skriva så kommer det inte ta slut, då kommer jag inte
vilja sluta, då kommer jag gå över gränsen. är rädd för mig själv just nu.