.

det känns som om man försvinner iväg sakta, byter
riktning och prövar på något nytt. lämnar gammalt bakom
en och fortsätter framåt för att testa gränserna, för att
gå ut någon sorts zon som är bekväm, för att våga ta
sig ur sitt skal och för att visa att man fortfarande står kvar, stark.
försöker vara stark iallafall. det är som att pånyttfödas för
ett bättre syfte. närmare något som kan hålla för evigt och längre
ifrån något som förstördes för länge sen.
tryggheten försvinner och ett rum av mörket där väggarna kryper närmre
uppstår, om man ändå kunde stoppa den här melankolian skulle allting lösa
sig, allting skulle bli klart och ljust igen, och världen skulle bli lite lättare
för en själ och allting skulle bli förstått och all sorg skulle försvinna för en själ.
fortsätt framåt och testa gränserna så kommer det tillslut bli varmare, ljusare och
förhoppningsvis bättre.