.

Vid ett fyrkantigt bord med extrastol, kaffekoppar, morotskaka och julgodsaker hittade jag mig själv, alldeles jävla ensam trots röster från alla håll, skratt och glada miner. Tittade in i dessa ögon på människor som jag tycker så mycket om men som är så omedvetna om hur man egentligen är och varför man är så. Den där välkända klumpen i magen kom samtidigt som jag svalde en bit av den där ljuvliga kakan, aj sa jag mitt i en mening och dom trodde jag slog i tån eller något liknande. Skrattandes fortsatte dom dagens försäljning eller vad det nu var vi pratade om. Dova röster från dom var det enda som stannade i stunden när blicken blev svart av rädsla och händerna började skaka. Jag har ju lärt mig att se tecknen på det här, lärt mig att gå bort, ta en sekund, titta mig själv i spegeln och säga att jag duger, duger för den jag är. Varför ska det vara så jävla jävla svårt att faktiskt banka in det i hubudet precis som jag bankar pengar varje dag. Trycka in det och faktiskt förstå att det finns en orsak till att de här människorna sitter bredvid dig, vid ett fyrkantigt bord med alldeles för mycket kaffe.