.

nervösa blickar som kommer kastas mot utgången varannan sekund. Fötter som inte kan stå stilla, sparkar lite i gruset och stampar på den 5e fimpen i rad. KOllar på mobilen, bara 1 minut har gått, surfar in på internet, nej planet har inte landat än. Tittar än en gång mot utgången, kan han inte komma nu? Varför ska väntan kännas så lång, och hård och tråkig och alldeles alldeles underbar. Tänk att det här ögonblicket, ögonblicket när han faktiskt har åkt över jorden för att träffa mig, bara mig. Skiter i om hans pitstops på vägen ahr genererat i en könssjukdom eller en brutal bakfylla. Om bara 5 minuter är han bara min, iallafall för 2 veckor. Bara min, att få älska, känna och vara bredvid. Han kommer vara i samma tidszon, samma byggnad, samma säng och bara ett rop bort. 5 minuter kvar, om 5 minúter kommer han ut genom utgången bara 20 meter bort. 5 minuter går, men ingen där, 10 minuter går, ingen där. Vaknar upp. Drömmer igen. Han kommer aldrig komma.