hjärtat blir aldrig fullt, en livstid ska få plats där.

Tusen tankar men ändå ingen alls flyger genom huvudet, trycket över bröstet blir större och pingislungorna kämpar för att få ner luft. "Du mår bra, du mår bra" försöker jag intala mig själv. Men tårarna är nära, jag mår inte bra. Hur avslutar man något som inte går att avsluta?

hej, jag vill umgås med dig.

Fick precis tro på människan igen. Vissa kan tro att jag är bög, men vad vet jag, jag är bara människa. Vi ska inte bry oss om vad andra tycker för vi vet bäst själv. tack.

-"Vi har blivit rånade" Oj, hur, varför? -"Pistolhot och kniv mot halsen" Wow. Det är frustrerande att känna sig så hjälplös, jag kan inte hjälpa dem att få bort denna bild ur huvudet. De måste leva med det resten av sitt liv, leva med att bli misshandlad fysiskt, nertryckt på marken med en pistol mot huvudet och en människa som säger " jag vill inte skada dig". MEN vad fan tror du att du gör? Du gör dess människor försvarslösa, de kan inte hjälpa sig själv eller varandra, de blev skadade sekunden du rörde dem och de kommer fortsätta vara skadade fram tills den dag de antingen är dementa eller döda. Förstår du inte? Ett rån, en kränkning och tre människor som inte kommer vara sig själva längre. aj. Varför kan inte jag hjälpa dem att glömma? varför var det inte jag? De var inte värda detta, de är fina människor som inte gör något ont i världen. Varför är världen så jävla elak? Varför är världen ond? Jag förstår att jag inte kan sätta mig in i hur ni känner. Men jag känner, jag vill att ni förstår det. Jag visar det inte men jag känner, och jag vill förstå hur ni känner.

Saker du inte visste om mig. 1. Min största dröm i livet är att skriva någonting som får människor att känna samma sak som jag känner. Jag vill få folk att gråta över mina ord. 2. Jag har brutal ångest, ibland vaknar jag upp och är så jävla jävla ledsen och ensam. Det är så läskigt att inte veta varför jag är tom eller varför ångesten kommer. 3. Jag har ingen bra relation med min familj, jag tror att alt bottnar i att jag fortfarande är arg och besviken på dem för att de inte förstod att jag var manodepressiv och inte visste vad som var fel. 4. Mina favoritlåtar är melankoliska låtar som pratar om smärta och ångest. 5. Jag har en sjukt skev kroppsbild av mig själv. Jag känner mig tjock dagligen och önskar att jag blir lika stark som the mountain med ungefär 1 måltid om dagen. 6. Jag är otroligt bra på att komma ihåg nummer och onödig fakta som skedde för länge sen. 7. En gång har jag tröstat min mamma för att hon bråkade med min morfar, det gör fortfarande så ont i hjärtat när jag tänker på det. 8. Min mormor är den enda personen som har varit min jämlike, hon visste precis vad hon skulle säga. Mitt finaste minne av henne är när hon läste hattstugan för mig när jag skulle sova. 9. Jag minns inte senaste gången jag grät ordentligt, jag vill göra det igen, men bara svaga människor gråter enligt mina inre demoner. 10. När jag mådde som sämst grät jag dagligen och gjorde drastiska och impulsiva saker bara för att känna någonting annat än tomhet. Jag knullade och drack för att känna ett rus och närhet. 11. Jag gillar att ha dig nära mig, väldigt nära mig, det gör att jag inte går sönder. 12. Jag frågar mig själv varje dag varför du tycker om mig, jag är inte speciellt rolig, charmig eller intressant. Men ändå valde du mig. 13. Jag har svårt att få fram ord för hur jag känner eller tänker men har enklare att skriva ner dem.

det börjar med att han säger att det bästa som finns är att ligga i sängen, med mig. Det slutar med att han skippar ett tåg, för att vara med mig. Och detta händer på en tisdag, veckans sämsta dag. Kanske dags att värdera om vilken dag misären inkräktar.

men hallå. att han tänker på mig när han är på ica, och försöker välja ut rätt godis bara för att. vet inte ens vad jag ska säga. blessed

jag känner han knappt men ändå finns det något fint med att han sover där. I min säng. Och jag sitter här med en kaffe i handen och smygtittar på honom.

jag lyssnar fortfarande på Glasvegas och tänker på dig.

Förlåt för att du fick uppleva det där, förlåt för att du var tvungen att se mig sådär överjävla ledsen. Förlåt för att jag inte var mig själv, eller förlåt för att jag inte kan ge dig ord på mina känslor eller avsaknaden av känslor. Förlåt för att jag är likgiltig, för att jag tittar på dig med döda ögon. Förlåt för att du inte ska behöva se det. Förlåt för att jag är såhär ibland. Förlåt för att du är världens bästa och jag världens sämsta. Förlåt för att jag ibland inte berättar vad jag tänker. Förlåt för mina konstiga meningar jag försöker sätta ihop. Jag lovade dig och mig själv att alltid vara stark att alltid vara hård och besynnerlig. Det går inte alltid. Förlåt för att jag hade en dålig dag, jag vet att det inte är ett dåligt liv. Förlåt.

Ida, du kan få så mycket bättre än han. Men tänk om jag inte vill ha någonting annat?

men tänk så berättar jag för dig att varje tugga mat jag ska ta framför dig är något jag måste tvinga mig till. Eller att jag är så jävla, jävla rädd att misslyckas att jag blir manisk i det jag gör. Inget stopp. Eller så kanske jag berättar för dig att jag inte alls är en så glad människa som jag verkar, att jag egentligen är ledsen, ledsen att jag blev som jag blev. Att jag gjorde de misstag jag gjorde eller att allt detta som hände inte var menat att hända. Tänk så berättar jag om min relation till mi familj och allting som har hänt i det huset som jag precis visade dig. Tänk så berättar jag för dig att allting bara är ett spel för galleriet, för det är såhär jag förväntas att vara, såhär som jag alltid tvingat mig själv att vara. Tänk om du ser mig med ett helt annat ljus då? Kommer du fortfarande tycka om mig då?

Men fatta, fatta om jag blir tvungen att plocka upp bitarna igen. jag vill ge dig allt jag har men jag är jävligt rädd att du tar det och gömmer det där jag inte kommer hitta det igen. fatta om hjärtat kommer gå sönder, igen. Det sitter ju ändå där, utanpå kroppen, för vem som helst att ta. Kasta lite kärlek åt mitt håll och jag faller, direkt. Vem som helst kan ta det och göra till sitt eget, youre welcome. har gett ut för mycket, för mycket för att kunna kräva tillbaka det. För mycket för att kunna leta upp varenda del som behövs för att kunna hela mig.

Oj, missat 3 tåg som jag egentligen skulle ta. Oj, missade livet där i mellan. Hur gick det här till? När blev jag så mesmerised av stunden, av ögonblicken. Hur kunde en öl i en timme bli att springa till tåget sista sekunden. Med bultande hjärta och skakiga händer. Ville bara ta en till bit av kakan, en till hand, en till uns av kärlek. Någonting. Gick av tåget på rangliga ben, huvudet önskade att det var alkoholen som var förtärd men hjärtat visste att det var dags att lägga till några slag. Ville springa, snabbare än man någonsin sprungit och skrika, skrika ut lyckan som forserade runt och pulserade bestämt genom kroppen.

än en gång krossade han mitt hjärta, än en gång lämnade han mig gråtandes vid säkerhetskontrollen, än en gång fick jag plocka upp mig själv från golvet och sakta sätta ihop bitarna av mitt hjärta som låg utstrött som ett pussel. Att en människa kan ha en sådan makt, över mig, som alltid skulle vara hård och besynnerlig och utan känslor. Han har brytit ner den muren som jag byggde så hög och tjock som jag bara kunde.

Är du irriterad på mig? Det känns som du är det. Har jag gjort något? Jag har saknat dig den senaste veckan, du har inte varit dig själv. Ord som borde ha gjort så jävla jävla ont. Ord som skulle gjort så jävla jävla ont för 3 år sen kändes som ett lyckorus. Han bryr sig, han bryr sig faktiskt om vad jag tycker, vad jag känner. Som vanligt blev jag nervös, som vanligt började jag fumla med händerna, började darra på rösten. Fick sådär ont i magen, klumpen satte sig där igen, rätt i maggropen, där den alltid har suttit. Om jag nu har lärt mig att ta hand om situationer där jag knappt kan känna, hur fan kan jag inte klara av en sån, enkel, simpel fråga? Hur kan man befinna sig i ett ecstasytillstånd där allting känns så jävla självklart och öppet samtidigt som allt känns ruttet, falskt och mörkt. Hur? Han tittade på mig med sina bruna ögon, sina jävla fina ögonfransar som jag bara vill röra, känna mot min kind. Hur ska jag kunna förklara allt som har hänt, allt som faktiskt har gjort mig till just den jag är idag. Hur jag alltid stöter bort sånt och såna som betyder något? Hur ska jag kunna förklara att allt faktiskt handlar om mig och min rädsla att bli lämnad. Han skulle förstöra allt, allt som är jag. Allt som betyder. Allt. Men längst där inne, längst inne i hjärtat tändes ett hopp, ett hopp att för en gångs skull berätta allting. Att lägga ut alla kort på bordet, allt som är väsentligt och oväsentligt att prata om. Vill du veta varför jag gör såhär mot dig? Vill du verkligen veta? Vågar jag berätta?

Som så många gånger förut sviktar modet och beroendet kommer tillbaka. Jag har en sjukdom, ett sjukligt beroende, som jag aldrig verkar komma ifrån. Jag lovade mig själv för fyra år sen att aldrig hamna där igen. När nu den där välbekanta känslan kommer tillbaka, den där känslan som har jagat mig hela livet och vägrar ge upp, vad ska jag göra då? Ska jag fortsätta låtsas, hoppa in i rollen som är sönderkörd för allt för länge sedan, eller ska jag för en gång skull faktiskt bryta ihop och ge upp. det har aldrig varit min grej, jag vägrar ge upp, vägrar låta alla som inte trott på mig faktiskt ha rätt. Jag har lovat mig själv att aldrig ge upp, det är du som har lärt mig det, och jag älskar och hatar dig för det. Hur ska jag kunna säga att nej jag klarar inte det här, när jag vet att du är den första att berätta om hur besviken du är, om hur jag borde ha klarat det och om hur du skulle gjort. Hur du skulle lyckas, för det har du ju alltid gjort, du har alltid lyckats med det du har antagit dig. Hur ska jag kunna stå upp mot det? jag misslyckas ju gång på gång och hittar inget kall i livet. jag tänker inte gå hela mitt liv och tänka, what if? tänk så hade jag gjort det där istället ?

"det är dags nu" och där kom magonten som ett knytnävsslag, jag tog ett djupt andetag och tittade lite extra på honom, nu är det min tur att bli lämnad, bli kvar och undra vad som ska hända nu. Hur ska jag kunna fortsätta låtsas att livet trots allt är ganska bra och framtiden är ljus. Hur ska jag kunna se på en annan kille och låta någon annan röra mig där han redan varit. hur ska jag kunna le mot människor som inte förstår, eller vet någonting. Hur ska jag kunna fortsätta existera? magonten spred sig, vidare till hjärtat, där satt det som djupast. Kommer knappt ihåg att vi sa hejdå, det enda jag kunde tänka var att det måste vara såhär det känns när hjärtat brister. jag dör nu fladdrade förbi i hjärnan. Varför ska allting vara värdelöst och varför ska denna likgiltiga känsla komma och knacka på igen. Det enda jag ville var att han skulle stanna kvar. Kunde han inte ha sårat mig, sagt att jag inte var värd ett öre, allting skulle vara 100 procent lättare då. Han skulle gå, och jag skulle gråta men veta att han inte är värd dom. Istället så säger han att allt har förändrats nu, allt vi sa att vi var då är mer nu, han vill inte åka, han vill vara kvar, med mig. Jag antar att såna som vi inte är värda lycka, eller vad fan är lycka egentligen. Något tillgjort som kommer när man ser glass och som försvinner lika jävla snabbt igen när man har ätit upp. Han och jag är värda varandra, vi är samma skrot och korn, vi kommer alltid vara. Alltid vara vi.

varför blev jag kär i dig, varför blev du kär i mig ?