.

En tonårings förklaring på upp och nedgångar i livet
är inte, jag mår dåligt och jag mår bra, det är jag mår
uruselt och vill dö, och jag mår underbart, livet kunde
inte vara bättre.
Eller är det bara en störd, sjuk människas förklaringar?

Hur fan ska jag vet, jag är inget av ovanstående, jag är
mig själv och försöker mest överleva dagarna.
Det går bra, och jag tror på ljusare tider, det vet jag att
det kommer.

att kämpa är inte att orka gå till en fest, det är att tvinga
sig själv att göra det man inte vill, inte kan eller inte klarar
av på daglig basis. Att orka gå upp ur sängen, att stanna
kvar på stationen när man hellre hoppar, att le fast man
hellre vill gråta.

stört, sinnessjukt eller bara vanligt ?