.

Det känns som om allt kommer spricka snart,
bubblan jag har levt i för länge kommer snart
spricka och jag kommer hamna där igen, i träsket
där jag inte kunde komma upp. Ju mer jag kämpade,
ju längre ner kom jag, det blev som kvicksand, stretade
man emot så föll man, längre och längre.

När jag valde att släppa taget, att falla fritt så kom det,
uppsvinget som räddade, det var som en vulkan som spottade
ut lavan, lavan var jag. Vulkanen var räddningen, hade jag inte
överlevt 2009 hade jag inte slutat kämpa. Jag valde att titta
på mig själv utifrån och se att det dem skrek till mig var inte "kämpa"
det var "släpp taget". Våga, och det gjorde jag
lättnad