.

det finns en sak som jag hatar mest i hela mitt liv, ensamhet.
det finns en sak som jag älskar mest i hela mitt liv, ensamhet.
jag är rädd för att känna mig ensam men jag älskar att vara ensam,
det är då mina tankar som jag egentligen trycker undan annars kommer
fram, det är då jag saknar vad jag hade, det är då jag kan grina
som mest, det är då jag låter mig själv vara mig själv. jag vågar inte
gråta, vara nere och hjälplös bland andra människor, vad ska dom tro
om mig då? vad ska du tro om mig då? att jag inte är någonting egentligen,
jag vill visa dig allt jag försöker vara för just dig. men du ser inte eller är
det jag som inte visar tillräckligt tydligt? måste jag skrika för att du ska förstå
att jag inte mår bra längre, att jag inte kan andas med riktiga andetag längre,
att jag inte låtsas vara glad, jag kan inte längre, jag kan inte låtsas för dig, eller dig,
eller någon längre. nu är jag slut och jag tänker inte låtsas att jag inte bryr mig längre.
för det gör jag, jag är inte den du tror, jag är bara rädd, jävligt rädd för att bli sårad,
det vet du också.