.

ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid utan att ens rucka på det en millimeter. Hur svårt det kan vara när någon varsamt men bestämt tar tag i dina händer och tvingar dig att släppa taget. Hur pinsamt det känns sekunden när du faktiskt släpper och inser hur jävla besatt och patetisk du faktiskt har sett ut när du har suttit där, instängd, gömd och klamrat fast vid något som om det var din sista livliva. Hur denna pinsamhet först går över till längtan, hur du längtar tillbaka till ditt lilla hörn och det du har valt att så länge tro på. och sen när smärtan smyger sig på som en grå dimma över en äng. Hur smärtan tar sig in, längst ner i maggropen och sen trycker till. Smärtan och misären vill inte vara ensam, den försöker dra dig tillbaka med all kraft som den har. Delad smärta är hälften smärta skriker hjärnans alla spöken medan soldaterna gör allt för att stoppa detta myteri. När sen soldaterna får bukt på denna anarki och smärtan sakta går över börjar du att istället för att gömma dig blicka framåt, då kommer den där andra känslan som är den finaste känslan som finns, känslan som kallas tacksamhet. Du är så tacksam för att det fanns någon, någon som ville hjälpa just dig att faktiskt bli fri från den där misärartade tumören som du så länge har haft ögonen för och inte vågat titta runtom. PLötsligt ser du den där himlen som faktiskt inte var så mörk som du innan trodde och spriten som du förtärde var inte din enda räddning i panikångesten. Istället finns det någon som alltid kommer plocka upp dig från gatstenen, någon som går i dur istället för moll och alla jävla sånger om destruktivitet och olycka handlar inte om dig längre. Ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid? jag vill känna den.