.

För en gångs skull valde jag att falla, falla fritt för din skull men mest för min. Detta var inte jag som skulle bli kär i dig, eller känna samhörighet med dig. Jag ville testa, testa hur det kändes att falla, att du var där betydde ingenting. Det kunde varit vem som helst, bara någon som jag kunde få falla framför och för. Jag skrapade upp den lilla delen på mina knän som inte hade några ärr och fick nya, intensivare ögonblick som jag kunde föralltid minnas och leta fram i minnesarkivet. Men det var läskigt, det är fortfarande läskigt när jag tänker på det. Tänk att jag berätta en liten del av mig själv som ingen annan har fått veta och du accepterade den, utan att ens tänka en extra gång. Just i det skedet önskar jag att jag berättade allt, att jag gjorde ett fritt fall med tilt och kanske till och med gick insane. Men det var för läskigt, för läskigt att ramla framåt utan att ta emot mig. Även fast det var exakt vad jag ville göra med dig, för dig. Du var ingen speciell då, men nu är du hela min värld. Allt jag någonsin trott om mig själv är förändrat, jag är inte längre rädd för mörkret eller vad det har att ge mig.