det börjar med att han säger att det bästa som finns är att ligga i sängen, med mig. Det slutar med att han skippar ett tåg, för att vara med mig. Och detta händer på en tisdag, veckans sämsta dag. Kanske dags att värdera om vilken dag misären inkräktar.

men hallå. att han tänker på mig när han är på ica, och försöker välja ut rätt godis bara för att. vet inte ens vad jag ska säga. blessed

jag känner han knappt men ändå finns det något fint med att han sover där. I min säng. Och jag sitter här med en kaffe i handen och smygtittar på honom.

jag lyssnar fortfarande på Glasvegas och tänker på dig.

Förlåt för att du fick uppleva det där, förlåt för att du var tvungen att se mig sådär överjävla ledsen. Förlåt för att jag inte var mig själv, eller förlåt för att jag inte kan ge dig ord på mina känslor eller avsaknaden av känslor. Förlåt för att jag är likgiltig, för att jag tittar på dig med döda ögon. Förlåt för att du inte ska behöva se det. Förlåt för att jag är såhär ibland. Förlåt för att du är världens bästa och jag världens sämsta. Förlåt för att jag ibland inte berättar vad jag tänker. Förlåt för mina konstiga meningar jag försöker sätta ihop. Jag lovade dig och mig själv att alltid vara stark att alltid vara hård och besynnerlig. Det går inte alltid. Förlåt för att jag hade en dålig dag, jag vet att det inte är ett dåligt liv. Förlåt.

Ida, du kan få så mycket bättre än han. Men tänk om jag inte vill ha någonting annat?

men tänk så berättar jag för dig att varje tugga mat jag ska ta framför dig är något jag måste tvinga mig till. Eller att jag är så jävla, jävla rädd att misslyckas att jag blir manisk i det jag gör. Inget stopp. Eller så kanske jag berättar för dig att jag inte alls är en så glad människa som jag verkar, att jag egentligen är ledsen, ledsen att jag blev som jag blev. Att jag gjorde de misstag jag gjorde eller att allt detta som hände inte var menat att hända. Tänk så berättar jag om min relation till mi familj och allting som har hänt i det huset som jag precis visade dig. Tänk så berättar jag för dig att allting bara är ett spel för galleriet, för det är såhär jag förväntas att vara, såhär som jag alltid tvingat mig själv att vara. Tänk om du ser mig med ett helt annat ljus då? Kommer du fortfarande tycka om mig då?

Men fatta, fatta om jag blir tvungen att plocka upp bitarna igen. jag vill ge dig allt jag har men jag är jävligt rädd att du tar det och gömmer det där jag inte kommer hitta det igen. fatta om hjärtat kommer gå sönder, igen. Det sitter ju ändå där, utanpå kroppen, för vem som helst att ta. Kasta lite kärlek åt mitt håll och jag faller, direkt. Vem som helst kan ta det och göra till sitt eget, youre welcome. har gett ut för mycket, för mycket för att kunna kräva tillbaka det. För mycket för att kunna leta upp varenda del som behövs för att kunna hela mig.

Oj, missat 3 tåg som jag egentligen skulle ta. Oj, missade livet där i mellan. Hur gick det här till? När blev jag så mesmerised av stunden, av ögonblicken. Hur kunde en öl i en timme bli att springa till tåget sista sekunden. Med bultande hjärta och skakiga händer. Ville bara ta en till bit av kakan, en till hand, en till uns av kärlek. Någonting. Gick av tåget på rangliga ben, huvudet önskade att det var alkoholen som var förtärd men hjärtat visste att det var dags att lägga till några slag. Ville springa, snabbare än man någonsin sprungit och skrika, skrika ut lyckan som forserade runt och pulserade bestämt genom kroppen.

än en gång krossade han mitt hjärta, än en gång lämnade han mig gråtandes vid säkerhetskontrollen, än en gång fick jag plocka upp mig själv från golvet och sakta sätta ihop bitarna av mitt hjärta som låg utstrött som ett pussel. Att en människa kan ha en sådan makt, över mig, som alltid skulle vara hård och besynnerlig och utan känslor. Han har brytit ner den muren som jag byggde så hög och tjock som jag bara kunde.

Är du irriterad på mig? Det känns som du är det. Har jag gjort något? Jag har saknat dig den senaste veckan, du har inte varit dig själv. Ord som borde ha gjort så jävla jävla ont. Ord som skulle gjort så jävla jävla ont för 3 år sen kändes som ett lyckorus. Han bryr sig, han bryr sig faktiskt om vad jag tycker, vad jag känner. Som vanligt blev jag nervös, som vanligt började jag fumla med händerna, började darra på rösten. Fick sådär ont i magen, klumpen satte sig där igen, rätt i maggropen, där den alltid har suttit. Om jag nu har lärt mig att ta hand om situationer där jag knappt kan känna, hur fan kan jag inte klara av en sån, enkel, simpel fråga? Hur kan man befinna sig i ett ecstasytillstånd där allting känns så jävla självklart och öppet samtidigt som allt känns ruttet, falskt och mörkt. Hur? Han tittade på mig med sina bruna ögon, sina jävla fina ögonfransar som jag bara vill röra, känna mot min kind. Hur ska jag kunna förklara allt som har hänt, allt som faktiskt har gjort mig till just den jag är idag. Hur jag alltid stöter bort sånt och såna som betyder något? Hur ska jag kunna förklara att allt faktiskt handlar om mig och min rädsla att bli lämnad. Han skulle förstöra allt, allt som är jag. Allt som betyder. Allt. Men längst där inne, längst inne i hjärtat tändes ett hopp, ett hopp att för en gångs skull berätta allting. Att lägga ut alla kort på bordet, allt som är väsentligt och oväsentligt att prata om. Vill du veta varför jag gör såhär mot dig? Vill du verkligen veta? Vågar jag berätta?

Som så många gånger förut sviktar modet och beroendet kommer tillbaka. Jag har en sjukdom, ett sjukligt beroende, som jag aldrig verkar komma ifrån. Jag lovade mig själv för fyra år sen att aldrig hamna där igen. När nu den där välbekanta känslan kommer tillbaka, den där känslan som har jagat mig hela livet och vägrar ge upp, vad ska jag göra då? Ska jag fortsätta låtsas, hoppa in i rollen som är sönderkörd för allt för länge sedan, eller ska jag för en gång skull faktiskt bryta ihop och ge upp. det har aldrig varit min grej, jag vägrar ge upp, vägrar låta alla som inte trott på mig faktiskt ha rätt. Jag har lovat mig själv att aldrig ge upp, det är du som har lärt mig det, och jag älskar och hatar dig för det. Hur ska jag kunna säga att nej jag klarar inte det här, när jag vet att du är den första att berätta om hur besviken du är, om hur jag borde ha klarat det och om hur du skulle gjort. Hur du skulle lyckas, för det har du ju alltid gjort, du har alltid lyckats med det du har antagit dig. Hur ska jag kunna stå upp mot det? jag misslyckas ju gång på gång och hittar inget kall i livet. jag tänker inte gå hela mitt liv och tänka, what if? tänk så hade jag gjort det där istället ?

"det är dags nu" och där kom magonten som ett knytnävsslag, jag tog ett djupt andetag och tittade lite extra på honom, nu är det min tur att bli lämnad, bli kvar och undra vad som ska hända nu. Hur ska jag kunna fortsätta låtsas att livet trots allt är ganska bra och framtiden är ljus. Hur ska jag kunna se på en annan kille och låta någon annan röra mig där han redan varit. hur ska jag kunna le mot människor som inte förstår, eller vet någonting. Hur ska jag kunna fortsätta existera? magonten spred sig, vidare till hjärtat, där satt det som djupast. Kommer knappt ihåg att vi sa hejdå, det enda jag kunde tänka var att det måste vara såhär det känns när hjärtat brister. jag dör nu fladdrade förbi i hjärnan. Varför ska allting vara värdelöst och varför ska denna likgiltiga känsla komma och knacka på igen. Det enda jag ville var att han skulle stanna kvar. Kunde han inte ha sårat mig, sagt att jag inte var värd ett öre, allting skulle vara 100 procent lättare då. Han skulle gå, och jag skulle gråta men veta att han inte är värd dom. Istället så säger han att allt har förändrats nu, allt vi sa att vi var då är mer nu, han vill inte åka, han vill vara kvar, med mig. Jag antar att såna som vi inte är värda lycka, eller vad fan är lycka egentligen. Något tillgjort som kommer när man ser glass och som försvinner lika jävla snabbt igen när man har ätit upp. Han och jag är värda varandra, vi är samma skrot och korn, vi kommer alltid vara. Alltid vara vi.

varför blev jag kär i dig, varför blev du kär i mig ?

nervösa blickar som kommer kastas mot utgången varannan sekund. Fötter som inte kan stå stilla, sparkar lite i gruset och stampar på den 5e fimpen i rad. KOllar på mobilen, bara 1 minut har gått, surfar in på internet, nej planet har inte landat än. Tittar än en gång mot utgången, kan han inte komma nu? Varför ska väntan kännas så lång, och hård och tråkig och alldeles alldeles underbar. Tänk att det här ögonblicket, ögonblicket när han faktiskt har åkt över jorden för att träffa mig, bara mig. Skiter i om hans pitstops på vägen ahr genererat i en könssjukdom eller en brutal bakfylla. Om bara 5 minuter är han bara min, iallafall för 2 veckor. Bara min, att få älska, känna och vara bredvid. Han kommer vara i samma tidszon, samma byggnad, samma säng och bara ett rop bort. 5 minuter kvar, om 5 minúter kommer han ut genom utgången bara 20 meter bort. 5 minuter går, men ingen där, 10 minuter går, ingen där. Vaknar upp. Drömmer igen. Han kommer aldrig komma.

Vid ett fyrkantigt bord med extrastol, kaffekoppar, morotskaka och julgodsaker hittade jag mig själv, alldeles jävla ensam trots röster från alla håll, skratt och glada miner. Tittade in i dessa ögon på människor som jag tycker så mycket om men som är så omedvetna om hur man egentligen är och varför man är så. Den där välkända klumpen i magen kom samtidigt som jag svalde en bit av den där ljuvliga kakan, aj sa jag mitt i en mening och dom trodde jag slog i tån eller något liknande. Skrattandes fortsatte dom dagens försäljning eller vad det nu var vi pratade om. Dova röster från dom var det enda som stannade i stunden när blicken blev svart av rädsla och händerna började skaka. Jag har ju lärt mig att se tecknen på det här, lärt mig att gå bort, ta en sekund, titta mig själv i spegeln och säga att jag duger, duger för den jag är. Varför ska det vara så jävla jävla svårt att faktiskt banka in det i hubudet precis som jag bankar pengar varje dag. Trycka in det och faktiskt förstå att det finns en orsak till att de här människorna sitter bredvid dig, vid ett fyrkantigt bord med alldeles för mycket kaffe.

har alltid trott att känslor inte var något för mig. Hård och besynnerlig har varit mina ledord när dom där fjärilarna närmade sig magen och försökte sakta knacka på vid navelkanten. Hård och besynnerlig, utan några som helst tårar rinnande längs kinderna. Hård och besynnerlig har jag viskat så många gånger för mig själv när någon försökt såra mig eller lagt en skyddande arm om mina axlar. Hårdare än asfalt och besynnerligare än en lokatt i skogen. Ingen har någonsin kommit åt mig, inte ens fått säga hej till mitt hjärta. Hård och besynnerlig anammar jag även nu, men på ett lättsammare vis för andra, men dem vet aldrig min mening med det, att orden har etsat sig fast längst in i hjärnan och står som en jävla tatuering i pannan. Ingen ska någonsin komma åt mig. Hur ska jag någonsin låta någon komma in och se hur totalt demolerad det hjärta som dom vill hälsa på är. Hur ska en annan förstå varför "vad snygg du är" egentligen betyder "är jag smal nog? är mitt smink perfekt lagt? och är mitt hår fräscht och sådär jag-kom-precis-från-sängen-snyggt ut?" Det är ju så mycket enklare att vara känslokall, visst jag kommer aldrig få flyga bland molnen men kommer aldrig behöva krama ett spöke som förut fanns bredvid mig i sängen.

mitt ibland de människor som bryr sig, som aldrig skulle döma och som alltid pratar bakom ryggen på en. jo visst, precis där står hon, med ett fejkat smil som lurar hela världen. Som vanligt är hon lämnad, heartbroken och det gör så jävla ont. Att alltid behöva le och aldrig kunna gråta en liten skvätt. ett fritt fall för lyckan är allt som behövs, allt som behövs för att ramla ner igen. Lycka, monogami, tvåsamhet går allt hand i hand. Jag vill inte vara med om det. för det är bara fejk och tomma ord, som ett pussel med en bit som alltid fattas. Det är något som alltid blir fel, någon hjärnfel som aldrig kommer fixas, inte ens den bästa kirurgen kommer kunna lösa denna skit som hon har satt sig i. Varför ska allting man säger betyda en helt annan sak. "Du äe min bästa vän" betyder ju egentligen, "rädda mig från detta svarta hål som jag faller ner i varje år vid den här tidpunkten". Snälla rädda mig från allt som jag gör.

det känns som om hela himlen ska ramla ner

kan du inte bara vara här, bredvid mig, så jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Det är så svårt, så jävla svårt att veta vad jag ska göra nu. Hur ska jag fortsätta leva här, utan dig, utan allt som en gång var jag. Allt som du gjorde för mig är jag evigt tacksam för, du kommer aldrig glömmas, du kommer alltid vara här, abstrakt. Du behöver vara här, konkret. Kan du snälla berätta för mig hur jag ska göra, det gör ont nu.