.

Löpträning idag med laget, det är blandade känslor med det. När jag väl är ute och springer vill jag bara stanna och gå, men jag tvingar mig själv runt för att vara nöjd med mig själv. Det är jag verkligen efter ialllafall efter ökningen, älskar att öka farten för det känns som om det går så snabbt och fan så bra det känns efter. Efter det så ska vi ha vanlig träning.

Innebandy är nog en av de sporterna som jag verkligen avgudar, det låter sjukt jag vet. Men att bara springa runt på planen gör mig glad, jag längtar tills varje träning ska vara och taggar hela dagen för att vara så bra som möjligt på träningen. Och nu är allting på väg att tas ifrån mig, kommer troigen operera mig och då kommer jag vara borta i 9 månader, vet inte om det är minst eller mest men nio månader är det iallafall. Då kommer jag inte få träna alls, jag kommer sluta som GK. det är inte okej.


Sen vill min sjukgymnast att jag inte ska spela någonting nu heller, men det kan hon bara glömma, ingenting har någonsin stoppat mig förut och kommer aldrig göra heller. Så jag fortsätter spela och göra det jag älskar, innebandyn kommer för alltid ha en stor plats i mig, jag kommer aldrig glömma den.

Sen säger hon också att det finns risken att jag inte alls kommer komma tillbaka till sportandet igen, det gör mig ju såklart rädd för framtiden, jag vill komma tillbaka så fort som möjligt och kommer inte låta ett jävla korsband stoppa det, isåfall skiter jag i operationen och spelar tills det händer igen, det kommer nog vara bäst.

ska allt det här tas ifrån mig ?