smärta

tystnad än en gång, en flicka som inte vågar säga vad hon egentligen
vill säga, en pojke som stirrar in i väggen för att inte möta hennes blick.
Hon vågar inte ens se han i ögonen, den här gången är det hon som ska
skämmas, hon som ska trampas på, hon som borde starta konversationen.
Ändå är tystnaden som en likvaka, man skulle kunna höra en fjäder falla till golvet,
man skulle inte märka om en atombomb föll över staden. Intensiteten, energin,
trycket är så stort i rummet att det gör ont i henne, hon kämpar med att andas,
vågar inte låta för mycket, för rädd för att förlora greppet. Han tittar på henne,
hon ser besvikelsen i hans ögon men han säger ingenting, inte ett jävla skit. Kan
han inte vara arg, ledsen eller vad som helst, istället för den här likgiltigheten som
osar i rummet. Inte ens ett hatiskt ord, han borde hata, han borde skrika, han borde
göra vad som helst, men inte det här. Hon går tyst därifrån och lämnar honom för att
försöka göra något rätt, första gången i livet har hon tagit konsekvensen för hennes beteende.
Hon fäller en tår när hon går, den faller sakta mot marken och lämnar bara kvar en blöt fläck
på asfalten.