Är du irriterad på mig? Det känns som du är det. Har jag gjort något? Jag har saknat dig den senaste veckan, du har inte varit dig själv. Ord som borde ha gjort så jävla jävla ont. Ord som skulle gjort så jävla jävla ont för 3 år sen kändes som ett lyckorus. Han bryr sig, han bryr sig faktiskt om vad jag tycker, vad jag känner. Som vanligt blev jag nervös, som vanligt började jag fumla med händerna, började darra på rösten. Fick sådär ont i magen, klumpen satte sig där igen, rätt i maggropen, där den alltid har suttit. Om jag nu har lärt mig att ta hand om situationer där jag knappt kan känna, hur fan kan jag inte klara av en sån, enkel, simpel fråga? Hur kan man befinna sig i ett ecstasytillstånd där allting känns så jävla självklart och öppet samtidigt som allt känns ruttet, falskt och mörkt. Hur? Han tittade på mig med sina bruna ögon, sina jävla fina ögonfransar som jag bara vill röra, känna mot min kind. Hur ska jag kunna förklara allt som har hänt, allt som faktiskt har gjort mig till just den jag är idag. Hur jag alltid stöter bort sånt och såna som betyder något? Hur ska jag kunna förklara att allt faktiskt handlar om mig och min rädsla att bli lämnad. Han skulle förstöra allt, allt som är jag. Allt som betyder. Allt. Men längst där inne, längst inne i hjärtat tändes ett hopp, ett hopp att för en gångs skull berätta allting. Att lägga ut alla kort på bordet, allt som är väsentligt och oväsentligt att prata om. Vill du veta varför jag gör såhär mot dig? Vill du verkligen veta? Vågar jag berätta?

Som så många gånger förut sviktar modet och beroendet kommer tillbaka. Jag har en sjukdom, ett sjukligt beroende, som jag aldrig verkar komma ifrån. Jag lovade mig själv för fyra år sen att aldrig hamna där igen. När nu den där välbekanta känslan kommer tillbaka, den där känslan som har jagat mig hela livet och vägrar ge upp, vad ska jag göra då? Ska jag fortsätta låtsas, hoppa in i rollen som är sönderkörd för allt för länge sedan, eller ska jag för en gång skull faktiskt bryta ihop och ge upp. det har aldrig varit min grej, jag vägrar ge upp, vägrar låta alla som inte trott på mig faktiskt ha rätt. Jag har lovat mig själv att aldrig ge upp, det är du som har lärt mig det, och jag älskar och hatar dig för det. Hur ska jag kunna säga att nej jag klarar inte det här, när jag vet att du är den första att berätta om hur besviken du är, om hur jag borde ha klarat det och om hur du skulle gjort. Hur du skulle lyckas, för det har du ju alltid gjort, du har alltid lyckats med det du har antagit dig. Hur ska jag kunna stå upp mot det? jag misslyckas ju gång på gång och hittar inget kall i livet. jag tänker inte gå hela mitt liv och tänka, what if? tänk så hade jag gjort det där istället ?

"det är dags nu" och där kom magonten som ett knytnävsslag, jag tog ett djupt andetag och tittade lite extra på honom, nu är det min tur att bli lämnad, bli kvar och undra vad som ska hända nu. Hur ska jag kunna fortsätta låtsas att livet trots allt är ganska bra och framtiden är ljus. Hur ska jag kunna se på en annan kille och låta någon annan röra mig där han redan varit. hur ska jag kunna le mot människor som inte förstår, eller vet någonting. Hur ska jag kunna fortsätta existera? magonten spred sig, vidare till hjärtat, där satt det som djupast. Kommer knappt ihåg att vi sa hejdå, det enda jag kunde tänka var att det måste vara såhär det känns när hjärtat brister. jag dör nu fladdrade förbi i hjärnan. Varför ska allting vara värdelöst och varför ska denna likgiltiga känsla komma och knacka på igen. Det enda jag ville var att han skulle stanna kvar. Kunde han inte ha sårat mig, sagt att jag inte var värd ett öre, allting skulle vara 100 procent lättare då. Han skulle gå, och jag skulle gråta men veta att han inte är värd dom. Istället så säger han att allt har förändrats nu, allt vi sa att vi var då är mer nu, han vill inte åka, han vill vara kvar, med mig. Jag antar att såna som vi inte är värda lycka, eller vad fan är lycka egentligen. Något tillgjort som kommer när man ser glass och som försvinner lika jävla snabbt igen när man har ätit upp. Han och jag är värda varandra, vi är samma skrot och korn, vi kommer alltid vara. Alltid vara vi.

varför blev jag kär i dig, varför blev du kär i mig ?

nervösa blickar som kommer kastas mot utgången varannan sekund. Fötter som inte kan stå stilla, sparkar lite i gruset och stampar på den 5e fimpen i rad. KOllar på mobilen, bara 1 minut har gått, surfar in på internet, nej planet har inte landat än. Tittar än en gång mot utgången, kan han inte komma nu? Varför ska väntan kännas så lång, och hård och tråkig och alldeles alldeles underbar. Tänk att det här ögonblicket, ögonblicket när han faktiskt har åkt över jorden för att träffa mig, bara mig. Skiter i om hans pitstops på vägen ahr genererat i en könssjukdom eller en brutal bakfylla. Om bara 5 minuter är han bara min, iallafall för 2 veckor. Bara min, att få älska, känna och vara bredvid. Han kommer vara i samma tidszon, samma byggnad, samma säng och bara ett rop bort. 5 minuter kvar, om 5 minúter kommer han ut genom utgången bara 20 meter bort. 5 minuter går, men ingen där, 10 minuter går, ingen där. Vaknar upp. Drömmer igen. Han kommer aldrig komma.

Vid ett fyrkantigt bord med extrastol, kaffekoppar, morotskaka och julgodsaker hittade jag mig själv, alldeles jävla ensam trots röster från alla håll, skratt och glada miner. Tittade in i dessa ögon på människor som jag tycker så mycket om men som är så omedvetna om hur man egentligen är och varför man är så. Den där välkända klumpen i magen kom samtidigt som jag svalde en bit av den där ljuvliga kakan, aj sa jag mitt i en mening och dom trodde jag slog i tån eller något liknande. Skrattandes fortsatte dom dagens försäljning eller vad det nu var vi pratade om. Dova röster från dom var det enda som stannade i stunden när blicken blev svart av rädsla och händerna började skaka. Jag har ju lärt mig att se tecknen på det här, lärt mig att gå bort, ta en sekund, titta mig själv i spegeln och säga att jag duger, duger för den jag är. Varför ska det vara så jävla jävla svårt att faktiskt banka in det i hubudet precis som jag bankar pengar varje dag. Trycka in det och faktiskt förstå att det finns en orsak till att de här människorna sitter bredvid dig, vid ett fyrkantigt bord med alldeles för mycket kaffe.

har alltid trott att känslor inte var något för mig. Hård och besynnerlig har varit mina ledord när dom där fjärilarna närmade sig magen och försökte sakta knacka på vid navelkanten. Hård och besynnerlig, utan några som helst tårar rinnande längs kinderna. Hård och besynnerlig har jag viskat så många gånger för mig själv när någon försökt såra mig eller lagt en skyddande arm om mina axlar. Hårdare än asfalt och besynnerligare än en lokatt i skogen. Ingen har någonsin kommit åt mig, inte ens fått säga hej till mitt hjärta. Hård och besynnerlig anammar jag även nu, men på ett lättsammare vis för andra, men dem vet aldrig min mening med det, att orden har etsat sig fast längst in i hjärnan och står som en jävla tatuering i pannan. Ingen ska någonsin komma åt mig. Hur ska jag någonsin låta någon komma in och se hur totalt demolerad det hjärta som dom vill hälsa på är. Hur ska en annan förstå varför "vad snygg du är" egentligen betyder "är jag smal nog? är mitt smink perfekt lagt? och är mitt hår fräscht och sådär jag-kom-precis-från-sängen-snyggt ut?" Det är ju så mycket enklare att vara känslokall, visst jag kommer aldrig få flyga bland molnen men kommer aldrig behöva krama ett spöke som förut fanns bredvid mig i sängen.

mitt ibland de människor som bryr sig, som aldrig skulle döma och som alltid pratar bakom ryggen på en. jo visst, precis där står hon, med ett fejkat smil som lurar hela världen. Som vanligt är hon lämnad, heartbroken och det gör så jävla ont. Att alltid behöva le och aldrig kunna gråta en liten skvätt. ett fritt fall för lyckan är allt som behövs, allt som behövs för att ramla ner igen. Lycka, monogami, tvåsamhet går allt hand i hand. Jag vill inte vara med om det. för det är bara fejk och tomma ord, som ett pussel med en bit som alltid fattas. Det är något som alltid blir fel, någon hjärnfel som aldrig kommer fixas, inte ens den bästa kirurgen kommer kunna lösa denna skit som hon har satt sig i. Varför ska allting man säger betyda en helt annan sak. "Du äe min bästa vän" betyder ju egentligen, "rädda mig från detta svarta hål som jag faller ner i varje år vid den här tidpunkten". Snälla rädda mig från allt som jag gör.

det känns som om hela himlen ska ramla ner

kan du inte bara vara här, bredvid mig, så jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Det är så svårt, så jävla svårt att veta vad jag ska göra nu. Hur ska jag fortsätta leva här, utan dig, utan allt som en gång var jag. Allt som du gjorde för mig är jag evigt tacksam för, du kommer aldrig glömmas, du kommer alltid vara här, abstrakt. Du behöver vara här, konkret. Kan du snälla berätta för mig hur jag ska göra, det gör ont nu.

Accept what you think you deserve. Never.

jag vet ingenting om dig, du vet ingenting om mig. Vem är du? vem är denna person som jag har satt mig så jävla fast vid, som är så jävla långt borta och som jag är så jävla rädd att förlora. Vem är du? jag vet att du gillar sånt som jag gillar, du gillar att glömma, kanske mer än mig till och med. Din bästa lycka är i berusat tillstånd, precis som jag, men helst utan mig. Gärna på äventyr, precis som jag, men aldrig bredvid. Vem är du? Hur blev du lika fucked up som mig och hur ska vi på något vis dela vår lycka och kanske vår sorg. Hur ska jag kunna berätta allt för dig när jag inte vet hur du kommer ta detta. Är så rädd att vi kommer vända och springa åt olika håll såfort något dåligt händer, så fort du får veta en del av mig eller jag får veta något om dig. Snälla stanna här, lämna mig inte.

jag kommer aldrig glömma dig. du är ju den jag sks skaffa 40 katter med och leva resten av livet tillsammans med.

Allt är för bra nu, allting som jag trodde skulle störta ner har inte gjort det än. Allt som skulle förstöras är fortfarande intakt och allt som kunde gått så fel har ändå gått så bra. Alla tankar som jag trodde skulle förstöra mig är fortfarande kvar men dem går att leva med. Allting har ett slut, men än har jag inte kommit dit. Allt är alldeles för bra än, när ska vinden vända och ta mig tillbaka dit mitt öde leder mig, dit det alltid har lett mig. Ner till mörkret där mitt nirvana väntar. Hela huset kommer krascha ner, ner på betongen där vi alla alltid varit. Där vi alltid har hamnat varje gång. Där vi aldrig kommer ifrån. Tron på lycka kommer sakta förstöra oss mer.

ensamma i en by som drar till sig rastlösa själar, de drar ut i natten för att känna något, något som går att ta på. De springer för livet bredvid varandra men vågar inte säga ett ljud, endast den ansträngda andningen från tusentals skal som aldrig tänker titta bakåt. De blickar framåt men dras tillbaka, varje steg framåt generar i två steg bakåt. Två steg bakåt som de försöker med all sin kraft och all sin vilja att stoppa. Stoppa strävan bakåt för att skjuta ifrån och flyga, flyga upp i den nattsvarta himlen där stjärnorna, livet efter döden, finns. Framåt, framåt, det är dit dem rastlösa själarna vill och söker sig till. Men en rastlös själv får aldrig nog, ingenting är bra, ingen är bra.

För en gångs skull valde jag att falla, falla fritt för din skull men mest för min. Detta var inte jag som skulle bli kär i dig, eller känna samhörighet med dig. Jag ville testa, testa hur det kändes att falla, att du var där betydde ingenting. Det kunde varit vem som helst, bara någon som jag kunde få falla framför och för. Jag skrapade upp den lilla delen på mina knän som inte hade några ärr och fick nya, intensivare ögonblick som jag kunde föralltid minnas och leta fram i minnesarkivet. Men det var läskigt, det är fortfarande läskigt när jag tänker på det. Tänk att jag berätta en liten del av mig själv som ingen annan har fått veta och du accepterade den, utan att ens tänka en extra gång. Just i det skedet önskar jag att jag berättade allt, att jag gjorde ett fritt fall med tilt och kanske till och med gick insane. Men det var för läskigt, för läskigt att ramla framåt utan att ta emot mig. Även fast det var exakt vad jag ville göra med dig, för dig. Du var ingen speciell då, men nu är du hela min värld. Allt jag någonsin trott om mig själv är förändrat, jag är inte längre rädd för mörkret eller vad det har att ge mig.

ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid utan att ens rucka på det en millimeter. Hur svårt det kan vara när någon varsamt men bestämt tar tag i dina händer och tvingar dig att släppa taget. Hur pinsamt det känns sekunden när du faktiskt släpper och inser hur jävla besatt och patetisk du faktiskt har sett ut när du har suttit där, instängd, gömd och klamrat fast vid något som om det var din sista livliva. Hur denna pinsamhet först går över till längtan, hur du längtar tillbaka till ditt lilla hörn och det du har valt att så länge tro på. och sen när smärtan smyger sig på som en grå dimma över en äng. Hur smärtan tar sig in, längst ner i maggropen och sen trycker till. Smärtan och misären vill inte vara ensam, den försöker dra dig tillbaka med all kraft som den har. Delad smärta är hälften smärta skriker hjärnans alla spöken medan soldaterna gör allt för att stoppa detta myteri. När sen soldaterna får bukt på denna anarki och smärtan sakta går över börjar du att istället för att gömma dig blicka framåt, då kommer den där andra känslan som är den finaste känslan som finns, känslan som kallas tacksamhet. Du är så tacksam för att det fanns någon, någon som ville hjälpa just dig att faktiskt bli fri från den där misärartade tumören som du så länge har haft ögonen för och inte vågat titta runtom. PLötsligt ser du den där himlen som faktiskt inte var så mörk som du innan trodde och spriten som du förtärde var inte din enda räddning i panikångesten. Istället finns det någon som alltid kommer plocka upp dig från gatstenen, någon som går i dur istället för moll och alla jävla sånger om destruktivitet och olycka handlar inte om dig längre. Ni vet den där känslosamma störningen i att lämna något som man så länge har klamrat sig fast vid? jag vill känna den.

you can't expect me to show you all my heart and mind in one moment. things like that takes forever, especially for a broken little girl like me. I haven't even showed myself everything, I'm scared, terrified to even do that. How will I respond, how will you respond? It's such a mess everything, I'm such a mess. I just keep pressing everything down, down to the bottom of my stomach just to not have to deal with it. Everything scares me, everything except you. You don't scare me, I'm just a little bit chary with you. What if you leave me, leave the mess you're about to make and then what do I have? What kind of room are you leaving me in then? Should I show you everything and just let you go if you can't handle the truth, or should I rather keep supressing it. Do I even trust what you say to me, do I even trust you. Do I even trust me?

jag kommer ihåg allt, allting som du sa och inte sa, allting som du gjorde och inte gjorde. jag glömmer aldrig, jag kommer bevara och skydda dessa minnen för evigt. jag ska hålla dom nära hjärtat bredvid dig och alla som försökte komma närmre. du frågade vem det var som förstörde mig, jag svarade inte utan stirrade in i dina rödsprängda ögon och sen lämnade jag dig. men jag glömmer inget, aldrig har jag varit på levande och aldrig har jag kännt mig så nära döden. det är här, mellan himmel och jord, vi består.

du finns inte riktigt där längre, lyckan som förut uppstod så fort ditt namn flimmrade till på mobilen finns inte längre. Tankarna som förut kretsade runt dig och bara dig försvinner lite för varje dag. Ändå så finns dom där känslorna kvar, dom där spökena i huvudet som alltid berättar om hur det kunde ha blivit eller hur det borde ha varit, där och då. Vet inte längre vad som är bäst, magontet som kommer med tankarna om saknad eller likgiltigheten som drar över som en tyst dimma från norr. Ska det alltid vara såhär, alltid svart eller vitt? Är det meningen att såna som oss aldrig ska hitta lycka, eller något att hänga kvar vid en minut längre?