Panic Prevention

Jag gick nerför trapporna och det ekade i trapphuset. Öppnade en skön grön dörr och tittade mig runt om. Folk gick förbi, tänkte inte på att en glicka med blött hår i lldeles för stor barkbrun jacka stod där ensam och tittade runt sig. Letade efter skylten men kunde inte hitta den, där, där var den. Gick in i ett rum där dörrarna var som skjutdörrarna på en sliten ica-butik.
Jag befann mig i ett lekrum, ett lekrum? Där stod jag, 17 år och bortkommen, där, där var en människa som jag kunde fråga. Hon sa åt mig att sätta mig på en hallonröd, hård soffa.


Min dag började med att åka till sjukhuset för att ta EKG. Sedan en tur till Thoren, där min lärare Richard spelade gitarr och sjöng. Grymt bra måste jag säga, jag var helt paralyserad, det var grymt bra!!
Max med dom vanliga, jag käkade bara lite glass, var inte alls sugen. Köpte en present till min mami efter, hon kommer nog bli glad :)
Farfar fick sig ett besök också, jag mår så dåligt när jag är där. Jag märker hur han känner, han blir helt lycklig när jag kommer men jag klarar inte att vara där så länge som jag skulle vilja. Han är bra, farfar, riktigt bra. Men han är ensam, han är jätteensam. Jag vill inte att han ska vara det.