.

Hur ska jag säga det till dig när jag inte litar på att du är på min sida. Jag vet att varje samtal vi har med varandra kommer sluta med att jag springer gråtandes upp på mitt rum. Det är väl inte meningen att man ska vara rädd, livrädd för sina närmaste. Jag litar inte på vad ni skulle säga till mig, jag försöker bara klara det här själv som vanligt, jag kämpar och försöker få det att lyckas, men jag vet inte hur jag ska göra för att förtjäna din kärlek och allt som alla andra vanliga familjer har. Visst varje familj har problem, men dom försöker lösa det. Jag vet inte hur jag ska göra! Jag har nog aldrig gråtit och varit såhär ledsen förut, att ligga gråtandes på min säng har blivit en vardag, men ändå försöker jag stoppa mig själv att inte göra det, jag slår mig själv, nyper mig själv för att stå emot, gör det inte säger jag till mig själv minst 5 gånger om dagen. Men ändå går det inte, det här lovet har varit det sämsta på länge, jag vågar inte längre vara mig själv vågar inte säga ifrån när jag tycker något är fel.
Jag lever i en värld där jag smyger runt i huset för att inte synas, jag gömmer mig på mitt rum för att inte behöva prata med någon annan, jag vill inte vara en del av det här hela, jag vill inte, jag vågar inte. Livet är orättvist visst, men har jag inte fått nog med orättvisor?
Jag kämpar varje dag för att le på utsidan, men som de flesta skulle säga, "jag gråter på insidan".
Ni vet inte alls hur det känns att alltid vara rädd, att aldrig våga fråga en som jag känt i hela sitt liv.