Jag tror att det är på natten som alla blir sig själva. Det är då man sitter själv och funderar på varför just jag ska få leva, varför ska jag få andas och bli älskad när en annan slutade andas för en lång tid sen. Nu såhär på natten, eller ja 20 i 1 kanske fortfarande är kväll för vissa. Men jag klassar det som natten.
Men tillbaka till ämnet. Jag saknar verkligen min mormor, jag saknar henne så att det värker varje gång jag tänker på henne. Varför skulle just hon, hon som hjälpte barn, hon som ville få en bättre värld, hon som verkligen ville väl, varför skulle hon få dö? Hon som levde ett hälsosamt liv, varför skulle hennes hjärta stanna i sömnen? Hon var inte värd det, hon var värd att få leva vidare med morfar. Det var alltid så, alltid mormor och morfar. Varje gång vi skulle besöka dom längtade jag, jag längtar till och med efter den där gången när hon var arg på mig för att jag hade stuckit en pil i min brors arm ("det var han som börja"). Jag saknar att hon alltid läste "hattstugan" för mig. Det är den enda bok i hela mitt liv som jag aldrig, aldrig kommer glömma. Varför tog dom inte mitt liv istället? Jag är inte ens värd det här livet, jag gör fan bara massa skit. Det finns inte en enda bra sak, det ena leder till det andra. Det är alltid så att jag gör fel för någon, jag vet inte hur jag hamnar i såna situationer, men allt blir bara fel. Förtjänar man att leva när man dagligen går och tänker på det bästa sättet att dö på? Nej, jag vill bara härifrån, ni kommer få ett bättre liv utan mig
inte ens på stället som är bäst kunde jag lyckas...
over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar