.

-Hur mår du egentligen ida? Frågade min lärare mig idag
Jag svarade som jag alltid svarar. Bra.
Fast jag egentligen ville skrika åt honom
Hur fan tror du jag mår? Ska jag berätta om att jag inte trivs i min familj
ska jag berätta om hur jag varje dag tänker på hur jag lättast kan dö,
ska jag berätta om hur jag inte ens kan förstå att min mormor har dött
Ska jag berätta om hur min livsgnista försvann samma sekund som jag fick
veta att hon inte fanns längre. Ska jag berätta om hur jag skyller på mig själv
för att hon dog, för att min farmor dog, för att min farfar bor ensam?
Ska jag berätta om hur osäker jag är på vad jag egentligen är
nu när jag inte har innebandyn längre
Ska jag berätta för honom hur jag gråter vid tanken på mig själv
Va fan vill du veta vill jag skrika till honom.
Men istället känner jag att det hettar till i hela ansiktet och jag håller blicken på skärmen
blicken på skärmen för att inte börja gråta, blicken på skärmen som håller upp väggen
framför mig, blicken på skärmen för att sen snabbt byta ämne och fråga vad
svaret är på en fråga.
Jag vet precis vad ni vill höra och jag ger er det.