.

jag borde vara nöjd, borde vara glad. Men jag har ingen lust till någonting längre, det känns tomt i mig. Jag vill inte tänka vill inte vara vill bara inte finnas. När det händer något som jag borde vara glad över känns det bara likgiltigt. Som om jag inte behöver bry mig, jag ler även fast jag inte märker det själv. Det har blivit en reflex, en reflex som iförsig är bra men jag vill inte le. Jag vill inte träffa andra, jag är fast i mitt rum, där jag lever den mesta tiden, det enda jag äter är godis känns det som. Det passar inte mig, jag borde vara den som äter bra mat, borde vara glad, borde låta andra le mot mig. Men istället så sitter jag kvär här, i en svart stol och skriver, skriver utan att se vad jag skriver.
En dag i september förstördes allt, hoppet och lyckan. Chansen att bli något försvann, men jag ska inte tycka synd om mig själv. Tänk alla dom som har värre, "tänk på barnen i afrika", Tänk på dom som har så jävla jobbigt att bara en person förstår, denna person är ju en av mina närmaste vänner(ni vet nog vem jag syftar på tjejer?)....

Nej, nu ska jag ta tag i mitt liv, mitt liv som inte kommer vara någonting de närmaste 6 månaderna.