.

Det finns mycket saker som jag hatar, jag hatar isterband, jag hatar utseendefixerade människor, jag hatar människor som bara pratar om sig själv, jag hatar att inte var äldre, jag hatar att bo här. Men mest av allt hatar jag, verkligen hatar, avskyr att visa mig svag för andra.
Det hände igår igen, jag vill inte. Jag vill inte att ångesten tar överhanden, jag vill inte det längre. Jag kämpar emot så mycket jag kan, går iväg långt från andra och sitter och stirrar ut i tomma intet. Jag vill inte visa det som ingen får veta. Ingen får veta det, men fan så händer det igen. Varför? En dag i september förstördes allt. Varför jag? Jo, jag är ju värd det, jag är fan inte värd att vara lycklig så jävla mycket som jag har gjort och sårat. Jag borde inte le, jag borde inte skratta. Nu räcker det, aldrig igen ska den ta överhanden. Nu vägrar jag.